Fyra dagar efter valet

Det känns som att den värsta bedrövelsen har släppt över valresultatet. Jag tror att det mest produktiva sätt att betrakta valutgången är att se det som ett uttryck för missnöje, vars legitimitet i sig inte går att avvisa, även om det får konsekvenser som inte kommer att lindra den anledning som ligger till grund för detta missnöje. Å ena sidan. Å andra sidan: det betyder också att det finns politiska skiljelinjer, i synen på hur pengar ska fördelas, och vilket samhälle människor vill att vi ska leva i som blir allt mer synliga. I det svåra parlamentariska läget tror jag mig se att det kan uppstå bra saker: Björklund pratade igår i Aktuellt att det är en rödgrön regering som röstats fram, och man därför går i opposition. Samtidigt vägrar Sjöstedt vara med och ta fram budgeten, och kommer istället att förhandla mot en färdig budget. Det gör att alltså börjar uppstå olika sorters opposition. En mittenregering, utan riktig opposition på någon av sidorna, skulle inte göra läget bättre. På längre sikt. Alla röster för Sd är ju inte röster FÖR Sd, utan mot allting annat. Det är mycket möjligt att eventuellt nyval skulle stödja Sd, men det är inte självklart. Särskilt svårt blir det nog att locka de där som aldrig röstat tidigare till urnorna en gång till. Däremot utesluter jag inte med samma säkerhet som Björklund att Sd inte kommer att rösta på alliansens budget, om de lägger en sådan. De leds ju trots allt av en gambler.