Två dagar efter valet

Två dagar efter valet känns det politiska läget fortfarande mycket nedslående. Det är dystert att så många väljer att visa sitt missnöje med politiken genom att rösta på ett parti med rötter i Vit makt-miljö och BSS, grundat av nazister. Att välja att stänga ute Expressen från sin valvaka är bara ett exempel på hur partiet kommer att agera i förhållande till en öppen demokratisk offentlighet (se Gabriel Byströms krönika nedan). Om den nya regeringen inte kommer att kunna driva igenom en annan poltik, än den som under åtta år fortsatt skapa större klyftor, behöver SD bara stå bredvid och peka finger och säga: "Titta så dåligt de etablerade partierna hanterar det här." Och då och då av taktiska skäl se till att ställa sig i vägen för förslag som har potential att skapa en jämnare ekonomisk fördelning i landet. Vilket i förlängningen skulle kunna förändra situationen till det bättre för dem som upplever sig ställda utanför samhället. En av de största paradoxerna, som jag ser det, med att rösta på SD på grund av missnöje med de etablerade partierna, är att det inte finns något parti som är mer hycklande än SD. Att å ena sidan tala om "nolltollerans mot rasism", och samtidigt gå till val på att ställa grupper mot varandra (som leder till bisarra förslag som det här.). Och som sagt: de åsikter som partiet har offentligt och som en stor del av deras medlemmar har skiljer sig kraftigt åt. Men visst, även om en SD-väljare inte brytt sig om att sätta sig in i partiets politik – och blundar för den uppenbara lögnen – ger ju deras missnöje stor utdelning: allt de behöver göra är att stödja SD och iaktta hur "etablissemanget" (som de ser det) upprörs. De måste ju kännas som att du faktiskt utövar makt, trots att den politik som skapas på det sättet inte kommer att gynna dig (Här tycker jag att Elise Karlsson gör en bra analys om möjligheten att diskutera runt dessa frågor, också Mattias Hagberg har skrivit om hur det är omöjligt att resonera med ett parti som ersätter fakta med "hur det känns") . Det är som att se ett barn framför sig som står och petar i en myrstack. Du förstår något som det har tagit lång tid för andra att bygga upp, men det är roligt att se hur myrorna rusar omkring i stacken och försöker rädda det som räddas kan. Frågan är väl bara vad som händer den dag alla dessa missnöjda människor blir missnöjda med SD.