Författarliv: försäljning och författarens död

Tystnad? Nej, skrivande: jag har inte svurit någon trohet till denna blogg. Romanen har krävt sitt. I morse fick jag ett mail från en uppgiven kollega, hans bok, som fått ovanligt fina recensioner, säljer inte – och lyfts inte fram ordentligt av förlaget, trots att det är den bästa bok han har skrivit. En bok som innebar ett konstnärligt framsteg, vilket inte är en självklarhet efter att man gett ut 7-8 böcker tidigare. Det är lätt att stagnera. En del författarskap dör på det sättet, eller marginaliseras; det går att hyllas i början av karriären för att därefter inte ens få sina böcker utgivna. Riskerna med att bedriva ett författarskap som inte drar in några pengar (för en själv eller förlaget) är stora: efter tjugo år som publicerad författare kan man stå utan jobb, eller utan någon som vill ge ut det man skriver. Eller hur som helst: om man inte har någon inkomst av sitt skrivande är det förstås också omöjligt att skapa tid för att kunna skriva, särskilt om man har familj. Min kollega hoppas på att få jobb på ett gruppboende för att kunna få den en välbehövlig ekonomisk lättnad. Han skriver att han ångrar att han alls gav sig in i branschen, och då handlar det om ett författarskap som gjort avtryck för många av oss som skriver, som haft en litterär påverkan inte bara på mig, men också på andra. Jag tror inte att han kommer att sluta skriva, men det är tufft. Fast tjänar inte författare egentligen för mycket pengar? Skulle de inte skriva bättre om de tvingades till mer livserfarenhet, fick arbeta för sin överlevnad? Skriva kan du väl göra om de har något att säga. Så kanske man kan tycka, och det är ju de flesta av oss gör, skriver och arbetar om vart annat, arbetar deltid, försöker dra in pengar på olika sätt. Men skriver man prosa behövs det tid. Det tar helt enkelt, rent konkret, mycket tid att arbeta sig igenom ett manus och arbeta sig igenom sidorna om och om igen, som en del av oss behöver göra. Och att ha något att säga? Min upplevelse har alltid varit att jag bara kan tänka genom att skriva, och att ett litterärt skrivande är det enda sätt som jag kan tänka på på ett meningsfullt sätt, och det blir sällan bra ifall man redan från början vet vad man har att säga. Det går inte att hoppa över alla de dåliga sidor man skriver och bara skriva de bra sidorna, lika lite som att varje bok som ges ut kommer att vara ett mästerverk, men det skulle inte gå att nå fram till de bra sidorna om inte då dåliga blev skrivna. Lika så med litteraturen i stort: de flesta böcker är misslyckanden på olika sätt, mer eller mindre intressanta, men det är inte på grund av det som man läser dem, utan för deras förtjänster och ur den massa av böcker som skrivs och publiceras under ett år, kommer det ibland fram de som skiljer ut sig, gör något nytt, förändrar det litterära landskapet, öppnar upp en ny väg, höjer nivån, bryter igenom helt enkelt. Ibland handlar det om stora saker, ibland om mindre saker. Men inte heller det skulle ha hänt ifall inte alla de där andra böckerna, de inte fullt lika intressanta böckerna, också skrevs. Litteraturen är ju inte enbart de enskilda böckerna, utan också hur de enskilda böckerna förhåller sig till varandra. Litteraturen är ett fält – eller en öppen korrespondens.

Författarföbundet gör just nu en undersökning av hur författarnas inkomster ser ut. Sist de gjorde det visade det att ju mindre tid man ägnade åt sitt författarskap, desto bättre såg ekonomin för den enskilde författaren ut. Den här undersökningen kommer antagligen att komma fram till samma sak.