Liten biografi och intervju med Elin Boardy

Då och då vill jag dra in andra på den här bloggen – man kan emellanåt bli mer än nog trött på sina egna ord. Och efter att jag döpt den här bloggen till En stilla besatthet (arbetsbok), vilket ligger nära Besattheten som Elin Boardys blogg heter, började jag tänka på alla de sätt Elin Boardys och min väg korsats. Jag träffade Elin – och hennes kompis Klara– för första gången på en återträff på Nordiska folkhögskolan (driven av Stewe Claessons som under alla de där åren vare en oförliknelig uppmuntrare av författarskap i spe), där vi båda gått några år tidigare om än inte i samma klass. Jag minns inte exakt när detta var, men det var säkert minst tolv år sedan.

Ett tag bodde vi till och med grannar, men nu har Elin Boardy, sambo och barn flyttat. Vad killen som bor i deras gamla lägenhet sysslar med har jag ingen aning om. Men ibland ser jag honom i kostym (ifall han inte går runt i bar överkropp) och misstänker att han är mäklare av något slag. Eller kanske jobbar på en bank. Han har i alla fall renoverat köket grundligt, och slagit ut en dörr mellan köket och vardagsrummet som inte fanns där innan. När han är hemma ser han en hel del på TV. Elin och Axel tittade aldrig på teve – vad jag vet hade de ingen teve – istället brukade de se på film med hjälp av en storbildsprojektor, och då drog de för en röd gardin. Jag vet att jag någon gång blev tillfrågad att komma över och se på film, men det blev aldrig av. Det passade väl inte just då. Det har aldrig blivit att vi umgåtts, Elin och jag, trots att vi har gemensamma vänner. Inte mer än att vi setts på olika fester och tillställningar.

Vi debuterade ungefär samtidigt, min debut med Tecknen runt huset begicks 2006, Elins gjorde sin 2008 med Allt som återstår. Sedan dess har jag gett ut ytterligare två böcker. Den senaste var Ta skada som kom ut i början av 2013. Elin kommer i mars med sin tredje bok, Mary Jones historia.

Innan våra respektive debuter var vi med och startade varsin tidskrift. (Det här var på den tiden man startade tidskrifter tillsammans med sina vänner istället för rockband. Idag gissar jag att man startar ett mikrobryggeri). Den tidskrift jag, Mats Kolmisoppi och Øystein Mentzoni startade hette jmm, och var en sorts öppen scen dit vi bjöd in författare från norden (läs: förutom Sverige också Norge) under olika teman. Det var ett enkelt koncept som samtidigt hade något befriande över sig. Fantasin, som Elin Boardy, Jessica Schiefauer, Klara Bengtsson och Linnéa Bernerman startade var en lustfylld lek med tidskriften som genre, där gränsen mellan den litterära världen och den glassiga veckotidningen ogenerat bröts ned.

jmm varade fyra-fem nummer. Det var ett lustprojekt startat av vänner och sådana saker har antagligen en kort livslängd och bör väl ha det om vänskapen ska överleva. Fantasin var betydligt mer ståndaktigt och överlevde i mer än fem år.

Vi har alltså suttit på varsin sida om samma gata i Masthugget och skrivit på våra romaner. När vi gått där och vattnat blommorna och funderat på nästa mening, har vi ibland (så här vill jag minnas det nu) fått syn på den andra i fönstret rakt över och höjt handen i en kollegial hälsning. Idag är vi båda småbarnsföräldrar (med två stycken var i ungefär samma ålder). Jag vill mena att vi delvis har rätt olika litterära referenser, men uppenbarligen har vi också en hel del gemensamt, både vad gäller vägen fram till debuten och efter. Jag vet t.ex. att Elin liksom jag intresserar sig för det där med skrivprocesser, anteckningsböcker, scheman etc. etc. och det var det jag tänkte maila henne om, besattheten, hur den ser ut för henne. När det nu var den som satte igång den här tankebanan.

Martin: Så Elin, berätta lite grann hur det går till när du påbörjar ett skrivprojekt. Jag gissar att alla din tre böcker krävt en del research, så i vilken ordning sker saker och ting? Läser du in dig på ett ämne innan du börjar skriva, eller sker researcharbetet parallellt med skrivandet? Planerar du mycket innan eller skriver du på och ordnar upp efter hand? En fråga som egentligen är två, dels hur din arbetsprocess ser ut, dels hur du arbetar med romanernas komposition.

Elin: På sätt och vis kan man säga att alla tre böckerna börjat med research, om än inte så uttalat. Ursprunget till Allt som återstår var släktforskning, som jag hållit på med ett tag när jag började formulera för mig själv att jag faktiskt ville skriva om Emma (som är baserad på min mammas farmor, som vi alltså släktforskat om). 

Mot ljuset baserar sig på ett fotoalbum från 1940-talet som jag köpte på en loppmarknad på Bornholm (faktiskt när vi var där med Fantasin-redaktionen). Fotona var från ”Malaya”, och när jag googlade det för att se vad det var (nuvarande Malaysia) så uppenbarade sig en massa saker som intresserade mig, och som jag grävde vidare i: kolonialism, efterkrigstid, plantager i djungeln, kvinno- och mansroller etc.

Mary Jones historia är en feministisk version av Stevensons klassiker Skattkammarön. Researchen i det här fallet kan sägas vara att jag alltid haft en soft spot för Skattkammarön och i synnerhet kanske Long John Silver, och läst in mig på både den och diverse krigs- och manscentrerade spinoffer. Tills jag såg vad det var jag ville göra: en version där det är kvinnorna (som i originalet är två stycken, varav endast en namngiven) som får berätta. Mary Jones är min egen uppfinning, hon är Long John Silvers och hans hustrus köksflicka på värdshuset Kikaren i Bristol. Det blev startpunkten.

När jag sedan skriver löper oftast skriv- och researcharbetet parallellt. Det ena ger det andra, scener jag skriver kräver kanske research, fakta eller detaljer jag snavar över kräver kanske en scen/en beskrivning.

Det här blev en lång väg fram till att säga något om min arbetsprocess … men den är till en början vad som väl brukar kallas ”intuitiv”. Jag flödesskriver mycket, resonerar med mig själv i textform, blajar och hittar på och låter allting finnas. Länge hade jag en lapp på min dator där det stod ”våga vara dålig” – det är svårt men nyttigt. ”Det ger sig”, brukar jag tänka, och skriva till mig själv, i början av åtminstone de två senaste romanprojekten (debuten var annorlunda för att jag ganska länge var uppfylld av känslan av ”hur sjutton gör man när man skriver en roman?”). Ursula K LeGuin talar om ”crowding”, en sorts insamlingsfas, och det tilltalar mig. Där får allting finnas, alla spår är möjliga.

Sen nån gång när det börjar finnas ett material, nånting att ta på, kommer en fas när jag vill strukturera. Skapa ett nytt dokument, göra kapitel, avsnitt, numrera dem, rita tidslinjer. Det finns alltid en övergångsfas när det där känns farligt, som att det skulle förstöra för lusten och flödet. Men det kan fungera tvärtom: strukturen (hur rudimentär den än är) kan göra andra saker synliga, ge nya idéer, peka på hål och brister som behöver fyllas och åtgärdas.

Komposition är en svår fråga. Debuten skrev jag först i x antal olika worddokument, i princip ett nytt för varje scen. Sen tänkte jag: ”Nej, så här kan omöjligt nån författare arbeta!” och la ihop scenerna efter varandra i ett dokument, i kronologisk ordning. Såsmåningom blev det också en i princip kronologiskt uppställd berättelse. När jag skickat in manuset och fått det antaget sa min dåvarande förläggare: ”jag tycker att du ska titta på texten och se om det inte går att dela in den i kortare kapitel. Och när du gör det, så tror jag att du kommer att märka att det är lite långsamt ungefär i mitten.” Ett väldigt bra råd, jag gjorde som hon föreslog, och det var precis som hon sa.

Jag har ett stort motstånd mot alla författarklyschor i stil med att ”historien börjar berätta sig själv” eller ”personerna får liv och tar över”, eller ”det bara föll på plats”. Jag tror att det där absolut är en känsla man kan få, men att det handlar om att man sysselsätter sig med sin text och arbetar sig in i den och skriver sig fram till det där som känns som att det ”bara faller på plats”.

Med Mary Jones historia resonerade och provade och skrev jag mig fram till dagboksformen, som ju både är perspektiv och tempus och komposition kan man säga. Det föll på plats, absolut, men det var ju för att jag skrivit mig fram till det. Jag hittade först en röst som var Marys, och den började berätta (allra först i presens, som är mitt automatiska förstaval). Sen kom den där fasen när jag började tänka komposition, ritade tidslinjer och pilar och cirklar. Där nånstans insåg jag att dagboksformen nog kunde ge mig det jag ville ha. Och skrev om, och klippte bort, och flyttade runt, och skrev om. Och så vidare.

Så nej, jag planerar inte så mycket innan, jag skriver på och ordnar upp efter hand …

Martin: Ibland händer det att man läser något som får en att tänka: ”det här var anledningen till att jag började skriva, för att åstadkomma något som det här.” Känner du igen känslan? Kan du minnas när du senast läste en sådan bok?

Elin: Kanske när jag läste Richard Fords Kanada? Skenbart enkelt språk, fantastiskt sinne för väldigt tydliga detaljer, en berättelse som är stilla men dramatisk.

PO Enquists böcker kan också ha den effekten på mig: en känsla av att det går att säga vad som helst, och precis det som man strävar efter, en renhet, en klarhet i språket.

När jag läst ut Kerstin Ekmans Vargskinnet-trilogi så minns jag att jag låg i soffan och grät en skvätt, inte så mycket över själva bokens slut, utan över det storartade i själva det litterära projektet, och att jag också ville kunna åstadkomma något sådant.

Martin: Har du en specifik publik i åtanke när du skriver? Tänker du mycket på läsaren?

Elin: Det är svårt att inte tänka på läsare när man skriver, tycker jag, särskilt efter att ha debuterat och på ett annat sätt kunna tänka redan i processen att detta ska läsas. Men det där är nåt att brottas med och kämpa mot. För branschen med allt vad den innebär hör inte hemma i skrivprocessen. Visst finns det en tjusning i att drömma om upplagesiffror eller strålande recensioner, men i själva skrivandet ska det där inte finnas. Vilket förstås är lättare sagt än att leva upp till. 

Martin: Ser du dig som en författare i den realistiska genren? 

Elin: I den mån jag ”ser mig som” något så är det nog det, ja. Jag känner mig ofta lockad av andra genrer, kanske mest i gränslandet mellan sci/fi och fantasy (en förebild här är Ursula K LeGuin) men än så länge har det helt enkelt inte dykt upp nån idé som krävt en sådan gestaltning. Vi får väl se. 

Martin: Ytterligare en sak jag undrar över i förlängning av frågorna ovan är hur du ställer dig till den litterära scenen idag. Jag uppfattar det som att det sker en politisering av litteraturen och att det ställs frågor om författarens ansvar inför att reproducera t.ex. rasistiska stereotyper, – röster från författare med personliga erfarenheter av migration kommer in och beskriver Sverige som delvis rasistiskt, misogynt, och segregerat – och gör det utan att be om ursäkt. T.ex. tänker jag på de debatter Lidija Praizovic fört och som förts om henne, men också på ett författarskap som Hassan Loo Sattarvandis. Samtidigt finns det en annan strömning som ropar efter mer fiktion för fiktionens skull – mer lajbans i litteraturen kanske – inte sällan med Jerker Virdborg i spetsen, senast i sällskap med Daniel Sjölin.

Vad tänker du om de här sakerna? Är det något du förhåller dig till? Du är ju själv inte främmande för att behandla politik som har bäring in i vår tid i dina böcker – nu tänker jag t.ex. på den politiska diskussion om kolonialism som fortlöper genom hela Mot ljuset.

Elin: Kanske är det så att det BÅDE kan vara politiskt, OCH ”mer lajbans i litteraturen”, jag tycker att det låter bra!

Skämt åsido så tänker jag ibland att jag är en gravallvarlig författare, nej, men att mina böcker är det. Finns där en linje så går den nog från gravallvar mot något annat, men om det är lajbans kan jag inte riktigt svara på. Jag tror att Mary Jones historia delvis är något annat, på ett annat sätt, än de två första romanerna. De här tre böckerna kan på sätt och vis ses som ett feministiskt projekt, och både Mot ljuset och Mary Jones historia handlar dessutom om kolonialism/postkolonialism. Det finns ett begrepp inom postkolonialt skrivande som kallas för ”writing back”, vilket innebär att ta ordet från imperiet och nu berätta själv, som subjekt. Det är inte det jag gör, för jag skriver ju sannerligen från en massa priviligierade positioner. Däremot har jag tagit ett sorts writing back-grepp på Skattkammarön, genom att dels berätta ur en kvinnas perspektiv, och dels ge utrymme och röst (och namn!) åt Silvers hustru, som i originalet är ”a woman of colour” och ”his old negress”. 

Martin: Det är intressant det där du säger om privilegier, vilka erfarenheter man som författare skriver utifrån och vad det innebär för det man skriver. Här tänker jag t.ex. skillnaden mellan att skriva som ”a woman” och ”a woman of colour”. Var det en problematik som du funderade särskilt på i arbetet med Mary Jones historia? Och hur påverkade det i så fall hur romanen kom att se ut?

Elin: Ja, och nej. Att skriva som ”a woman” var ju det som jag ville med hela projektet – dess kärna så att säga. Jag tar en manlig roman i en manlig genre och ger den en kvinnlig blick. Vad sker?

Mary är bokens jagberättare hela vägen, så när jag hittade hennes röst så bar det hela vägen. Inuti hennes berättelse finns sedan Dolores, Silvers hustrus, berättelse, återgiven som direkta repliker. Att göra det på det sättet gjorde det enklare för mig att skriva som ”a woman of colour”, jag delar ju det med Mary att vi båda är vita, och det är inte jag/hon som berättar om att vara svart före detta slav från Haiti, utan Dolores själv, filtrerat genom Marys blick och röst. Det ger en distans. Samtidigt är det förstås jag, som författare, som suttit och skrivit det, och det kräver en sorts aktsamhet, tänker jag, ett försök att vara inte bara trovärdig utan också försiktig med hur det görs.

Martin: Så måste jag fråga en sån där typisk fråga. Boken släpps i mars. Är du nervös? Känns det annorlunda inför det här släppet än inför dina tidigare böcker?

Elin: För varje bok känns det på ett nytt sätt, tycker jag. Lite lugnare för varje gång, även om detta att bli recenserad och att slutligen släppa ifrån sig de där orden man haft för sig själv så länge är något väldigt häftigt (både i bemärkelsen tufft, och kraftfullt). Den här gången känner jag mig nervös på ett ganska lustfyllt sätt, det ska helt enkelt bli roligt att se hur boken tas emot! Men återkom den 26/3 – dagen före recensionsdatum – så sitter jag där med fjärilar i magen och biter på naglarna, det lovar jag.