Talking to me?

Vad är då syftet med denna blogga? Som på sistone uppdaterats omotvierat ofta. Det är förstås klotter, den inre grafomanen vars fingrar kliar. Det är också ett experiment som springer ur års användande av olika sorters arbetsböcker, och dagböcker, och en fundering på vad som händer med stilen när man tänker sig att det finns eller inte finns en läsare. Dagboken är en inbilsk form: man låtsas att man skriver enbart ”för sig själv”, men kan ändå komma på sig med att anlägga ett tilltal som förväntar sig en läsare, om än bara ens egna framtida jag. (Om man nu inte är så fullkomligt inbilsk att man tänker sig att den oläsliga anhopningar av streck som efterlämnats på anteckningsbokens sidor ska avkodas av en nitisk framtida forskning). Min tanke – när jag började fundera på denna blogg, detta experiment (som jag som sagt känner mig djupt ambivalent över) – var att bloggen på det sättet var en mer uppriktig genre: den är uppmärksamhetssökande, låtsas inte att det inte vill bli läst, men invändningarna infinner sig genast: det innebär ju inte därmed att det som skrivs är mer uppriktigt, snarare är väl risken att den inbillade läsaren får skribenten att utöva inre censur. Eller får denne att förvrida rösten, i syfte att få ett intressantare tilltal; om det var en fråga om genuinitet är det inte lösningen på något. En tanke var att skapa en anonym blogg, för att göra det möjligt att helt fokusera på texten och tänka bort frågor som position, eller rädslan att trampa någon på tårna. Men jag kom fram till att projektet delvis är en undersökning av vad som händer med min skrivande röst i ett skrivande som sker i ett annat sammanhang än när jag skriver prosa, och för att ta reda på om medvetenheten om en potentiell läsare gör något i mitt skrivande tilltal synligt för mig själv. Ungefär som att öva sig på att lyssna på sin egen röst. Man spelar in den på kassettbandspelaren och spelar upp den på nytt. Obehaget i att både känna igen den egna rösten, och det främmande i att höra den så att säga utifrån. Riskera att göra sig löjlig genom att upphäva sin röst när det finns en risk att andra hör. Jag tänker mig att den potentielle läsaren (till skillnad från arbetsbokens långt vagare läsare) – medvetenheten om den – skapar den där positionen utanför texten som gör att rösten ekar tillbaka. Det inger mig en känsla av skam, får mig att rodna, som jag skulle ha gjort om jag fått mitt eget tal återuppspelat för mig. Eller, utan att ha blivit tillfrågad, uttalat en åsikt. All denna självupptagenhet. Men efter ett tag borde man kunna lyssna mer objektivt till den egna rösten, och med hjälp av att höra sig själv kunna kalibrera sitt tilltal. Därmed har det med stil att göra, en undersökning av den egna stilen. Med risk för klotter. Skriva. Skriva om. Kalibrera. I jakt på någon sorts skärpa, en ledig exakthet. En möjlig uppriktighet. Eller som en mycket god vän brukar säga: var och en får skämmas för sig själv.