Richard&Richard

Med mitt vanliga bakvända sätt att närma mig samtiden började jag läsa några tidigare böcker av Richard Ford när Kannada kom ut i vintras; ibland är det som att det måste ha gått en tid innan jag känner mig redo att närma mig de böcker som diskuteras i det omedelbara nuet – att aktualitetens uppmärksamhetsvåg dragit vidare för att skölja över något annat, så att man får vara lite ifred med sin läsning. Jag plockade helt enkelt åt mig ett par böcker från Majornas bibliotek– den Hemingwayskt betitlade Män med kvinnor (fånig titel, men tre bra berättelser) och Som landet ligger, också det en bakvänd läsning eftersom det är den sista delen av en trilogi.

Som landet ligger var imponerande på det där dubbla sättet, det är en starkt vardagsnära skildring, fylld med autentiska detaljer, lite för många detaljer, kanske man ska säga. Jag skriver man. Jag menar jag. Flera andra böcker hann slinka mellan innan jag var igenom den; det som ändå fascinerade mig var den möjlighet att gå in i det där vardagliga livet och dels åstadkomma en berättelse som handlar om större samhällsförändringar, dels hur den lyckas (som en del bra realistiska berättelser kan lyckas med) visa hur fyllt med dramatiska livsskeenden de flesta människors liv är – något som också Alice Munro gör och vilket väl också är anledningen till att någon påstod att hennes stora popularitet beror på att hennes noveller ligger nära självhjälpsboken. Elakt sagt, av vem det nu var, men det siktar förstås in sig på att det är berättelser som är fokuserade på att gestalta och vända och vrida på vad som väldigt brett skulle kunna kallas ”livserfarenheter” (och sedan handlar det förstås inte om alla människors erfarenheter, i de här fallen, låt oss säga, vita människors erfarenhet i spannet lägre till övremedelklass på den Nordamerikanska kontinenten). Skillnaden, vill jag hävda, är att skönlitteraturen förmår upprätthålla en motstridig komplexitet, medan självhjälpslitteraturen gärna fokuserar på de snabba klippen. Tio sätt att nå välmående. Etc.

När jag nu också börjat läsa Richard Yates – först Easter Parade (med förord av Mats Kempe) och nu Revolutionary Road (med förord av just Richard Ford) samtidigt som jag då och då – när jag inte har en bok till hands – läser några sidor i Kannada på mobilen, står det väldigt klart hur mycket Richard influerats av Richard: Kanada är en mycket ledigare roman än Som landet ligger, och har det där jag gillade med Män med kvinnor, och Easter parade var en sådan där bok som gjorde att jag mindes varför jag håller på med litteratur – tänk att kunna skriva något som det här – men det är verkligen Revolutionary Road som är mästerverket här: den träffar – som Kempe skriver i förordet till Easter Parade – rakt i veka livet; den är sårig och fullständigt skoningslös mot de människor den skildrar och deras självbedrägeri.

Här finns säkert mer än en gnutta av självförakt hos författaren, men trots att det är tydligt att den utspelar sig i en annan tid, är det också tydligt hur mycket av 50-talet som lever kvar i dagens samhälle, säkert finns det fortfarande flera Frank och April idag, och när jag emellanåt känner igen Franks svada från min egen tunga, eller parets sätt att gräla, blir jag djupt generad. För att inte tala om hur sättet Yates blottlägger Franks bild av sig själv som också träffar något där jag tvingas se mig själv, och tro mig – det önskar jag att jag inte hade gjort. En mer grälsjuk typ får man leta efter.

Frank är den sortens man som Susan Faludi skriver om i Ställd: en av dem som kommer tillbaka efter ett krig och försöker anpassa sig till villaförortens lugn, där det råder helt andra förväntningar än i skyttegraven; och där det finns en helt annan gemenskap än den som skapas mellan män som krälar i lera (under mina 5 veckor i det militära, innan jag sökte och beviljades vapenfritjänst, minns jag hur stor förtjusningen bland mina vapenkamrater var när det skulle vadas genom leriga diken). Också Ford skriver om en far som är verksam inom det militära; det Amerikanska samhället är förmodligen mer centrerat runt det militära än det svenska och de samhällsförändringar som sker idag är andra än dem skedde på 50-talet, men utspelar sig ändå i samma värld. Den allmänna värnplikten är avskaffad i Sverige; de värdeförändringar som idag får män att känna sig ”ställda” kanske ändå kan härledas till värdeskred, t.ex. upplösningen av det homogena samhället – och förlusten av tron på en rätlinjig utveckling av samhället, karriären (och lyckan). Nå, inget nytt i den analysen förstås, men det pekar bakåt, mot hur världskrigen formade dagens föreställning om hur manlig gemenskap ser ut, eller ska se ut.

Vilket osökt leder in på doktor Watson och Sherlock Holmes – där det ur en samtida kontext är tacksamt att antyda eller anspela på att de lever i en homosexuell relation, eller att Holmes i alla fall är asexuell (vilket är återkommande i Sherlock-serien); det mindre spännande (eller kanske mer spännande) är att vi där förmodligen snarare ser exempel på en annan sorts manlig gemenskap; de första av Conan Doyles berättelser skrevs ju också före första världskriget. Samtidigt som Watson trots allt är en f.d. soldat – detta skulle man kunna tänka vidare på –