Om att äga realitet

I förlängningen av Sara Danius Den blå tvålen – som främst är en berättelse om hur de verk hon skriver om gör verkligheten synlig på ett nytt sätt – fortsätter jag att fundera på realismen, och dess förhållande till samtidens litteratur. Definitionen av realism i National encyklopedin (den enda internettjänst utöver själva bredbandet som jag betalar för) lyder: ” Realism (ytterst av medeltidslatin rea´lis 'verklig', av latin res 'sak', 'ting', 'föremål'), i allmän betydelse verklighetssinne, medvetenhet om det faktiskt föreliggande, om det som har realitet. Att vara realist är att ta hänsyn till det faktiskt föreliggande och avstå från att bygga på spekulationer.”

Formuleringen ”om det som ha realitet” är väldigt givande: det pekar inåt, låser inte fast definitionen vid det naturalistiskt avbildande; en realism skulle med den formuleringen kunna vara en strävan efter att först och främst söka ett sätt att vara trogen en inre realitet, utan att vara fixerad över detaljernas korrekta placering i rummet. Den sista formuleringen är jag dock inte säker på att jag helt köper – måste det innebära att man avstår spekulation? Jag har alltid sett (bra) science-fiction som just en kombination av realism och spekulation, och att (bra) science-fiction är en form av realism, med den skillnaden att science-fiction utspelar sig i en skapad värld. Den måste dock förhålla sig till den världens lagar, annars är det inte science-fiction, utan fantasy. Men okej. Står det att en roman är realistisk ­– är en realistisk skildring av det eller det – förväntar jag mig förstås att den utspelar sig på en plats som går att hitta på jordgloben och under en historisk tid som har förflutit och inte ligger i framtiden; om det inte är en realistisk framtidsskildring. Hm.

Det finns hur som helst inga begränsningar i definitionen ovan som utesluter att en realistisk roman skulle kunna säga något högst relevant om vår samtid, eller att det är en genre där det inte längre skulle finnas utrymme att (åter igen) göra verkligen synlig på ett nytt sätt. Frågan blir förstås vad som kan sägas äga realitet, och vad som inte kan sägas äga realitet. Alla definitioner sätter förstås upp både produktiva och hindrande begränsningar. Och det är inte en begränsning jag söker nu, när jag funderar över detta, och i själva verket är jag inte intresserad av definitionen i sig, bara om den kan hjälpa mig att tänka runt den roman jag nu arbetar med. Hur den i slutänden kommer att definieras är ovidkommande. Men formuleringen "om det som har realitet" har jag just nu användning av att fundera runt.