Om omskrivningar

Om man går och funderar på det där med omskrivningar, ifall alla håller på och skriver och stryker och skriver och stryker som man själv, kan man ju i alla fall var säker på att ha en kompis i Flaubert [FlÅbÄr]. Sedan är det inte säkert att man känner sig övertygad om att den där besattheten, omöjligheten att lämna ett stycke om man inte betat igenom det (ibland) tröttsamt många gånger är en bra sak. Jag blir alltid förvånad när jag träffar på författare som inte tycks tycka att det är nödvändigt att skriva igenom sina texter från början till slut, alltså att (åtminstone några gånger) lägga papperet vid sidan av datorn, eller anteckningsboken, och skriva igenom texten på nytt. Har även träffat på författare som menar att det är ordbehandlarens fel att vi har så tjocka romaner nuförtiden: det är helt enkelt för lätt att söka och ändra (och för guds skull, vad du än gör, använd inte sök-och-ändra funktionen om du inte granskar varje ändring), peta i ett stycke och skriva om. Förr, på skrivmaskinens tid, var man minsann tvungen att skriva igenom sidan igen om man råkade trycka fel, eller så satt man där med ett ark tjockt som en oljemålning med tipex. Men man kan ju tänka sig att det ur ett arbetsmiljömässigt perspektiv ändå är rätt bra att skrivmaskinerna (i stort sett) har försvunnit, många skrivande ryggar skulle antagligen ha det ännu värre om de fanns kvar. Eller så skulle det visa sig att kritikerna har rätt: vi skulle helt enkelt få tunnare, mer koncentrerade romaner, särskilt deckare, tänker jag. Men förr förr, INNAN skrivmaskinen, hände det ju att det skrevs långa böcker också, om man tänker på en viss Proust och en författare som Ivar Lo som förstås hade tillgång till skrivmaskin, men ändå skrev för hand och rätt långa böcker. Själv började jag skriva för hand när jag märkte att det gick för fort att skriva på datorn, för att jag ville komma närmare orden, meningsbyggnaden. Slutsatsen: omskrivningen är ett state-of-mind and will not be televised. Eller. Det är väl i och för sig den mest filmade och klichéartad bilden av skrivandets hantverk: författaren som sitter vid skrivmaskinen och rycker papper ur valsen som sedan knölas ihop och slängs på golvet.