Sluta omedelbart att ge pengar till barn och ungas läsande!

Under de gångna dagarna är det många som har vittnat om kulturtidskrifternas värde, både på ett personligt och samhälleligt plan. Också jag är en av alla dem som närmat mig kultursfären och författarskap så att säga utifrån, utan något medfött kulturellt kapital. På biblioteket i Arboga kunde jag läsa BLM och 10Tal (Då 90Tal), och senare – när jag började skriva – bli refuserad av dem, BLM och Glänta. Dit jag skickade alster som aldrig fick något svar, de liksom försvann där ute i något stort, okänt håll, men det var uppenbart att det fanns en värld där ute som brydde sig om prosa och lyrik och jag ville gärna vara en del av den. Och så till slut bröt jag på något sätt igenom – Peqoud tog in en novell, och därefter också BLM. Eller om det var tvärtom. Jag gick på folkhögskola då (en institution som betytt lika mycket för min orientering i världen som kulturtidskrifterna) och det tog många år innan jag kunde debutera som författare, men ändå, det väckte ändå hoppet om att en dag kunna bli en publicerad författare.

När jag gick på Litterär gestaltning strax efter millennieskiftet bjöd dåvarande redaktören för Ord&Bild Annika Rut Persson in några av oss elever på utbildningen för att samarbeta med konstnärer som gick Fri konst. Det blev min första publicerade text i tidskriften. Några år senare engagerades jag ideellt i Ord&Bild, fick arbeta en tid som dess redaktionssekreterare och därefter – under 2009 till och med 2013 – fick jag förtroendet att bli dess redaktör. Se där, bildungsromanen som blogg.

Självklart vill jag att vi ska fostra nya generationer av läsare, och skälen är många. För vad läsandet i sig ger, för den sociala rörligheten i samhället, för att vi ska få ett samhälle där människor bättre ska kunna tänka runt de politiska idéer som formar deras vardag, och där de dummaste idéerna förpassas till historien.

När tidskriftsstödet nu slaktas ställs det mot satsningar på barn och ungas läsande. Inledningsvis uttryckt med att man inte vill stödja ” vuxna intellektuellas läsning.”

Om man å ena sidan vill satsa pengar på att barn och unga ska bli mer kvalificerade som läsare, och å andra sidan uttrycker ett förakt för vuxna som intresserar sig för komplexa texter, går saker och ting inte riktigt ihop.

Att satsa på barn och ungas läsande i ett sådant samhälle är inte samhällsekonomiskt försvarbart. Då tar man inte hand om sin investering. Om all litteratur och alla tidskrifter enbart ska produceras med hjälp av ”den fria marknaden” räcker det ju att barnen kan stava sig igenom vad som står på baksidan av ett mjölkpaket. Någon mer avancerad litteratur kommer vi ändå inte ha att visa upp.