Pang – där dog kulturtidskriften!

Att dagstidningar har fått läggas ned och slås ihop har på ett avgörande sätt förändrat kulturklimatet. Ett stort antal kultursidor har försvunnit, eller reducerats. När jag pratade med min förläggare idag säger han att han för första gången gett ut böcker som inte fått en enda recension. Och då är han förläggare på ett stort förlag. Han berättar också att kultursidornas skribenter har slutat klaga på förlagen över att de översätter för lite litteratur, eftersom de vet att de ändå inte kommer att recensera dessa böcker.

Hittills har det varit en tröst att kunna påminna sig om att det finns kulturtidskrifter, där litteraturen kan fortsätta odlas, idéerna brytas. 

Tills idag. Då det meddelas att anslaget till kulturtidskrifterna ska skäras ned med 15 miljoner kronor

Förra året delades det ut 19 miljoner i produktionsstöd. Hela listan över vilka tidskrifter som får detta stöd och hur mycket går att se här. Det handlar om ca 90 tidskrifter. 

Det är mycket riktigt som Siri Reuterstrand, ordförande för Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter, säger att det kommer att drabba de tidskrifter som får mest hårdast. De har haft möjlighet att bygga upp ett uns av professionalitet i sin verksamhet. Någon får kanske en liten lön, skribenterna får kanske en symbolisk ersättning för sina texter. Man har något fler prenumeranter och en lite högre kostnad för distribution och tryck. Man har ett kontor. Man har kanske till och med haft råd att köpa en extern hårddisk till sin begagnade dator. Annars är detta ett hav av ideellt arbete, också hos de tidskrifter som alltså har lyxen att ha en deltidstjänst motsvarande 50-100% eller liknande. 

De tidskrifter som får mest stöd får mellan 575 000 - 725 000 kronor. Bland de som får ett mellanstort bidrag är det sällan någon som alls får betalt, vare sig för text, eller redigering av text. Ofta väljer man då att lägga pengarna på annat, tryck och att kanske arrangera kvällar för att samla de som är intresserade av tidskriftens inriktning. 

Kulturutskottet, med ordförande Kill Bill (förlåt, Per Bill), vill framställa det som att man här kommer med ett kraftigt initiativ till att effektivisera distributionen; tidskrifterna ska helt enkelt bli digitala, och nu citerar jag ur artikeln i DN: "Utskottet vill peka på den möjlighet till ökad tillgänglighet och därmed bättre möjlighet att nå fler läsare samt till minskade kostnader, bl.a. för distribution, som elektroniskt utgivna tidskrifter innebär."

Okej, låt oss gör ett (måhända grovt) räkneexempel. 

Ponera att tidskrift har en årsomsättning på 1.1 miljon kronor (vi pratar alltså om en kulturtidskrift som är hyfsat stor).

Ponera att tidskriften får 650 000 kronor från Kulturrådet.

Resten av inkomsten kommer alltså från prenumeration, låt säga 300 000, resten kommer från olika projektbidrag, eller stipendier, och en liten slant kommer från annonser. Men det är inte så många som är intresserade av att annonsera i en tidskrift som inte har särskilt stor läsekrets. 

En del av tidskrifterna har lättare att få annonspengar än andra, andra har kanske ett förlag, eller någon förening i ryggen, men det här är inte någon bransch där det finns särskilt många kapitalstarka ägare. 

Vi tar nu bort 75% av produktionsbidraget från Statens kulturråd. Vi har då 162 500 kvar. 

Vi har alltså en omsättning på 1.1 miljon. Vi har inget överskott (du skämtar, överskott?). I själva verket har vi ett underskott på 30.000 tusen från förra året, men vi lämnar det därhän så länge.

Vi har alltså samma utgifter som förut, men inkomsterna är halverade. 

Vad gör vi? 

Ingen får lön. Lokalen sägs upp. Datorerna stuvas in i redaktörens sovrum, men det går fortfarande att trycka och distribuera en tidskrift. 

Det är bara det att den nu helt och hållet måste göras på ideell basis – men för all del – så arbetar redan de flesta av tidskrifterna. Inget att gnälla över. Men det säger sig ju också självt att det under de förhållandena inte längre går att göra samma tidskrift. Och KURs bedömningar ska göras utifrån kvaliteten på tidskriften, och därför sänk de där 162 500 ytterligare följande år eftersom det inte har varit möjligt att upprätthålla samma standard på innehållet. När alla ska ge bidrag gratis, till och med utan den där symboliska tusenlappen som kanske ändå betydde något för den som skrev, blir det knepigt att få till bra bidrag.

ELLER. Vi behåller lokalen, har lite lön kvar (tjänsten på 80% blir 20%), och gör istället en "digital" upplaga. Prånglar ut rubbet på nätet med andra ord. Några hundratusen används till att skapa en ny fräsig hemsida. 

Då är det väl distribution och tryck löst? Alla hittar hemsidan liksom automatiskt? 

Men prenumeranterna då?

Hur stor är betalningsviljan på nätet? 

Låt oss uppskatta den till ca: 0

Där försvann alltså intäkterna på 300 000 som kom från prenumeranterna. Men visst det finns fortfarande en sådär 150 000 att sätta sprätt på. Eller ja, eftersom det ändå krävs viss teknisk kompetens – och det är inte det man har som mest på en kulturtidskrift – gör det ju inte det, eftersom någon måste få betalt för att underhålla hemsidan. Eller göra en digital sättning, ifall det nu är någon sorts pdf man istället bestämt sig för att göra. 

Kvar finns alltså 0 kronor att göra tidskrift för. 

På något sätt känns det lite befriande. Jag vet inte varför, man har liksom inget mer att förlora. Men förmodligen beror den lilla känslan av hopp som jag just nu känner mer på att jag druckit två glas vin medan jag skrivit detta, sprit har ju en tendens att göra en lite mer bekymmerslös. 

Om innehållet tänker jag inte säga någonting just nu. Alltså om vad tidskrifterna bidrar med till kulturen. Det är för smärtsamt, men jag tycker att man kan läsa vad Birgitta Wallin säger i den här artikeln. Att börja yra om demokrati och kulturens egenvärde är väl mest fånigt va?

Kulturministern har en plan för att stoppa detta läser jag — att vinna valet. Det är ju bra, typ, men även om det nu skulle hända, att den tänkta budgeten kan läggas till våren, är det risk att det är för sent. Det går snabbare att slå sönder en struktur än att bygga upp den. 

Och så kan man ta en sista titt på den här listan. Om det sker en neddragning på 15 miljoner av produktionsstödet till kulturtidskrifter, tror jag att vi får vara nöjda om ens hälften av dessa tidskrifter finns kvar om ett halvår. 

Och nu går jag och fyller på mitt vinglas.