Stewe Claeson och apokalypsens folkpartister

Ibland händer det att ett välbekant författarskap framträder i ny oväntad dager. Så skedde när jag läste Komma nära av Stewe Claeson – en av hans bästa i mitt tycke. Huvudpersonen arbetar på en konsultfirma och påpekar att den spaanläggning som ska byggas hotar strandrätten, vilket får honom att hamna i klinch med lokalmakten. Från kommunalpampar, via byggherrar till den devota lokaltidningen. Visst känns komponenterna igen från tidigare böcker, inte minst Nalkas ljuva sommar och De tio tusen tingen (och något vill jag gärna spåra tillbaka till novellerna), men upplägget är genialiskt i sin enkelhet och hur det belyser en mycket stor samhällsförändring.

Men det var då det slog mig. Stewe Claeson är ju mer av dystopisk Science fiction-författare än vad jag någonsin har varit! Här handlar det verkligen om överlevare. Människor går omkring i ett folkhem som slagits i spillror, och när de träffar på några medmänniska – som bär på samma längtans band till folkhemmet som huvudpersonen – är det som att de träffar på de enda överlevarna i någon zombierulle eller postapokalyptisk skildring där 99,69% av befolkningen dött av ett hemskt virus. Apokalypsens ryttare är en folkpartist. Till slut upprättar personerna i romanen en liten överlevarkoloni, till exempel i ett lusthus, där de dricker nubbe och äter knäcke, och härbärgerar den sista spillran av historiskt perspektiv på ett management Sveriges som dött själsdöden.

Stewe Claesons bok kändes som ett oväntat ställe att hitta resonanser av Cormac Mccartys ”Vägen” på, men något säger det säkert om hur de amerikanska influenserna via översättaren Stewe Claeson tagit sig in i författaren Steve Claesons verk.

Om samma stoff hos en amerikansk författare skulle ha genererat dystopisk SF i radioaktiva miljöer, blir det hos Stewe Claeson en skildring av folkhemmet efter (den politiska) atombomben.