Pierre Menard, författare till Don Quijote – en irriterad läsning.

På läslistan till den kvällskurs som jag går (Introduktion till världslitteraturen) stod en novell av Borges, ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”; Borges är en av de författare som jag för många år sedan läste flitigt, men som jag den här gången återvände till med viss irritation. Det finns en gräns för hur mycket esoteriskt litterärt nörderi man har tålamod med i ett liv, och just den här novellen får mig särskilt att tänka på odrägligt analyserande av blodfattiga teknikaliteter som inte kan ha särskilt mycket intresse utanför en snäv litteraturvetenskaplig värld. 

Borges högkonservativa fantasivärld är minst sagt udda – här kan en baronessa fungera som garanter för litterära teoriers riktighet, och vissa litterära verk ur den västerländska kanon tillskrivs absoluta, eviga världen, och då är det förstås en poäng att hålla i minnet att Borges inte själv är europé. Och att hålla i huvudet att det är fiktiva världar som skildras (Den pocketbok jag har i handen heter dessutom Fiktioner, utgiven på Bonniers 2007). Även om dess utopi med baronessor och artiklar om ”att berika schackspelet genom att avlägsna en bonde framför ett torn. Menard föreslår, försvarar, diskuterar och förkastar till slut denna idé” som novellen ger uttryck för i mina ögon snarare framstår som en mardrömsvärld, värre än något H P Lovecraft skulle ha kunnat frambesvärja. 

Så här går storyn:  

Pierre Menard ska skriva en ny Don Quijote utan Don Quijote, genom att ”arbeta fram några sidor som sammanföll – ord för ord och rad för rad – med dem som Miguel de Cervantes skrev.” Detta ska uppnås genom två teorier: fullständigt identifikation med författaren – och i kamp med verk som lyfter temat ur ett klassiskt litterärt verk och placerar det i en annan kostym. Kristus på en Boulevard. Hamlet på Wall Street. ”Liksom alla män med god smak avskydde Menard dessa meningslösa maskerader” Projektet tycks alltså vara att skriva en ny version som ser ut som originalet, men som har skrapat av sig en historisk barlast av tolkningar. ”Den enda skillnaden är att filosoferna publicerar mellanleden i sitt arbete i tilltalande band och att jag har beslutat mig för att gör mig av med dem”, lär denne fiktive Menard alltså sagt. Må det vara en litteraturvetares våta dröm? Att vara den första att upptäcka ett av de mest inflytelserika litterära verken någonsin, när det fortfarande är ”enchanted!”?

Menards tillvägagångssätt är analogt med en metafor Stephen King har angående skrivandet: Att han ser det som att han gräver upp ett dinosaurieskelett (romanen) ben för ben, bit för bit. Det litterära verket är alltså något som redan finns där. Sången plockas ur luften. Ett barockt påstående – romaner liknar inte skelett som kan grävas upp ur jorden av vem som helst. Nina Simone och Bob Dylan plockar inte samma sånger ur vinden. Det har Menard förstått, och utbildar sig därför för att vara redo sin uppgift, bland annat genom att glömma Europas historia mellan 1602 till 1918. Det litterära verket finns alltså där, i idévärlden (eller var det nu kan vara), och kan nås av den som närmar sig från rätt håll, och då är det oväsentligt vem det är. Menard eller Cervantes.

Menard har alltså gjort en så gedigen läsning av den kontext som Don Quijote framsprungit ur att han kan utradera den (inom sig) och från sin samtid skriva fram ett 300 år gammalt verk. ”Cervantes var gamma soldat: hans slutsats är förståelig. Men att Don Quijote av Pierre Menard – en man samtidia med La trahison des clercs och Bertrand Russel – återfaller i dessa grumliga sofismer!” 

Hos Borges är det förstås inte soldaten (eller riddaren) utan läsaren som är hjälten. Well, fribiljett rakt in i litteraturvetenskapen?

Men Borges är inte Borges om inte lådan placeras i en låda som placeras i en låda etc.

Den framskrivna texten (Som alltså inte är en kopia utan skriven av Menard) ska också läsas i en kontext; de ord Cervantes skrivs läser berättarjaget i texten som en bokstavlig, ”retorisk hyllning till historien”, medan det Menards formuleringar (som är exakt de samma som Cervantes skrev) tillskrivs en tolkning av historien, ”Menard, samtida med William James, definierar inte historien som utforskning av verkligheten utan som verklighetens ursprung. Den historiska sanning är för honom inte vad som har inträffat; den är vad vi bedömer har inträffat.” Alltså betyder samma passage nästan motsatsen hos Menard, jämfört med Cervantes. Med sin metod, menar textens berättarjag, har Menard skapat ett verktyg som möjliggör förflyttandet av litterära verk över tiden, att de lyfts ur sina tolkningar, skrivs på nytt och inträder i en ny samtid. Texten avslutas: ”Att tillskriva Louis Ferdinand Céline eller James Joyce Kristi Efterföljelse – vore inte det tillräckligt för att gjuta nytt liv i denna torftiga andliga vägledning?”

Och där, någonstans, blir det ändå lite intressant. Trots allt.