Alice Bah Kuhnke

Jag har inget att säga om vår nya kulturminister i sig, ännu. Det allmänna omdömet tycks vara att hon är en mycket kompetent person, men att ingen riktigt vet vart hon står kulturpolitiskt. Däremot kom valet av Kuhnke mig att tänka på en diskussion som jag hade under en festlig tillställning i helgen (hej läsare Tormod), där en person som är långt mer insatt i politiken än jag, bland annat menade att FI lyckats kidnappa den antirasistiska rörelsen och fått det att framstå som att det är de som uppfunnit den. När det i själva verket är en kamp som pågått länge inom vänster. Med reservation för missförstånd och allmänt dryckenskap. Poängen var inte exakt vad som sades, utan att det slog mig (jag vet, jag är trögtänkt) att det spelar mycket liten roll vad de olika partiernas förslag och politik ser ut i detalj, eller hur den egentligen ser ut när den bedrivs, när så många idag röstar på ett symboliskt plan. Jag är övertygad om att många som röstar på SD röstar mot samhällsproblem som en mer vänsterinriktad politik skulle lösa. Men de röstar inte vänster, säkert av många olika anledningar, ett av dem är säkert vänsterspöket, ett annat att man inte tar sig tid att sätta sig in i poltiken. En insatt väljare ser diskrepansen mellan symbol och sakpolitik, vilket blir frustrerande (och nu menar jag inte att jag är den mer insatte, snarare syftar jag på den person som jag diskutera med under festen). Men det hindrar inte att så många röstar på ett symboliskt plan, och att det också är detta plan som gör att så många känner hopp p.g.a av FI, andra av SD. Valet av Kuhnke, tänker jag, väcker uppmärksamhet av samma anledning: hon representerar något oväntat (nytänkande). Hon är kvinna. Hon är inte vit. Hon är, vad jag förstår, kunnig inom jämställdhetsområdet och har stor chans att gå hem hos FI:s väljare. Hon är en omtyckt programledare. Det säger ingenting om vad hon kommer bedriva för kulturpolitik. Men en viktig symbolgest är vunnen för S+MP. Jag tänker att alliansen försökte sig på en liknande symbolgest när de tillsatte Stegö Chilo; något som säkert blivit mer än en symbol ifall hon inte fått avgå strax efter. Att det är just den här posten de mer tydligt profilerade offentliga personerna (tänker nu även på Pagrotsky) är antagligen inte en slump. Att det är här man är beredd att ta ut svängarna. Det säger inte enbart något positivt om vilken tyngd man lägger på kulturfrågorna, däremot att man ser dem som ett starkt symbolområde.