En titel

Titeln är viktig. När jag skriver något – arbetar på en novell eller som nu en roman – försöker jag hitta en titel som kan hjälpa till att fokusera projektet. Titeln ska inte vara just en förklaring av texten, mer en punkt mot vilken den kan riktas; något som hjälper till att knyta ihop berättelse linjer. Eller vad man annars ska kalla den framåtrörelse som en prosatext behöver, och en novell eller roman är förstås något mer än ”en berättelse”, t.ex. är den också språk. Och ”framåt rörelse” skulle väl också det kunna fördjupas som begrepp. Men nu var detta ingen essä.

Hur som helst behöver förstås också den här bloggen (detta projekt som jag har djupt ambivalenta känslor inför) ett namn, därför får den från och med nu heta: ”En stilla besatthet (arbetsbok).” Om kollegan Elin Boardy ursäkta, som har en blogg med titeln Besattheten, att jag använder en titel som ligger nära hennes, men jag tror att det beror på att vi har en liknande syn på skrivakten. Att skrivandet är ett behov som inte enkelt låter sig fyllas av något annat. Om man ägnat tjugo år åt något som mycket långsamt belönar sig i form av att ett eller annat man skriver publiceras (och ekonomiskt sporadiskt, om alls) säger det sig självt att det krävs en drivkraft som mer har att göra med att man inte kan låta bli, än att man måste tvinga sig till skrivbordet (vilket man ibland också måste, förstås).

Dock är tillägget ”stilla” viktigt här. Jag upplever det inte som en brusande flod, mer som en vit glöd, innerst inne. Och arbetsbok inom parentes för att påminna mig själv om att inte anlägga allt för stora ambitioner. Att inläggen är påbörjade tankar, inte färdiga. Skisser och utkast. Inte olika dem jag skriver i mina vanliga arbetsböcker, men här ändå mer möjliga att utveckla. Det blir dessutom ett mer läsligt arkiv ­– också för mig själv – eftersom jag skriver för hand i normala fall, och mina anteckningar alltid är svåra att läsa. Och därmed svåra att söka sig tillbaka genom, också för mig själv. Så alltså en sorts öppen arbetsbok utifrån skrivandets stilla besatthet.

Och så får vi se hur länge jag kan stå ut med det, eftersom jag just nu upplever ett behov av att tänka färdigt, fullfölja tankar, vilket en blogg inte helt kan uppfylla. Men det får vara en start.