Den blå tvålen II

Läsecirkeln Martin Engberg läser Sara Danius Den blå tvålen (deltagare Martin Engberg) del II. På s150 resonerar Danius, efter Gérard Genette, kring frågan var texten börjar, och var den slutar. Danius talar här om författarens ”renhet”. Stendahls tendens att återbruka sina egna texter. En sak skrivet som dagbok kan bli artikel, en reseskildring senare bli inledningen till en roman. Han tycks citera både sig själv och andra fritt. Det är intressant att det ligger nära till hands att använda ett moraliserande ord som ”renhet” om detta, och att det gör det säger förstås i förlängningen något om det jag tänkte ta upp här, nämligen omskrivningar. Jag hade just börjat fundera på det: en klassiker som Rött och svart, hur skrivs den? Som om en äldre tids författare skulle vara underkastad en primitivare arbetsprocess än dagens. Konstiga föreställningar. Kan man tänka sig att Stendhal satt och skrev om? funderade jag, och då kommer det här partiet där Danius beskriver hur Stendahl återbrukade sina egna, och andras texter, ibland arbetade in tidningsartiklar, vad som på 90-talet kallades för att ”sampla” (å, jag är säker på att fortfarande finns de som fortfarande kallar det så). Man kan alltså vara säker på att han skrev om texten i alla fall två gånger. 

Det här med omskrivningar är något som har en underlig påverkan på mig, säkert för att jag själv skriver om mycket och måste göra det för att det över huvud taget ska bli något, och tanken på att kunna skriva något från A till Ö, utan att skriva om och skriva om, känns svindlande. Och ändå träffar jag på författare – som Erik Andersson – som påstår att de gör det. En del påstår sig skriva tio rader om dagen och lyckas ändå knåpa ihop tjocka romaner. Eller som Mircea Cărtărescu, när han var i Göteborg i samband med att hans dagbok släpptes på svenska. Det var ett eller två år sedan, kanske tre. Kanske mer. Jag vet att jag – med skammens rodnad – dristade mig till att ställa frågan om redigering, ifall dagböckerna redigerades innan de gavs ut, men nej – inte alls – och han såg rätt viktig ut där han satt på scenen i Stadsbibliotekets aula. Jag hade dittills tyckt att han såg rätt sympatisk ut. Men det var inte bara det. Inte heller de tre tjocka volymerna i Orbitor-trilogin hade redigerats. De var som han hade skrivit dem, rakt upp och ned. Där fick jag så att jag teg, och teg gjorde jag. När jag några dagar senare nämnde något om detta för Linn Hansén (eller kan det ha varit ett år senare?) avfärdade hon det mer eller minder med en axelryckning (eller kanske snarare lite irriterat?): det där vara bara något han sa för att han ville framstå på ett visst sätt. Jag minns inte exakt vad hon sa, men det var väl andemeningen i det hon sa. Ja, hon hade väl förmodligen rätt, och ändå kan jag gå och fundera över en sån där sak: skulle det vara möjligt? tänker jag, hm hm, om man är en rutinerad, erfaren författare. Eller en sån där sak som att jag över huvud taget lägger märke till att Jan Guillou i en artikel i DN (för inte så längesedan) ondgör sig över författare som tar två år på sig att ”värka fram” romaner. Jan Guillou som betraktar alla litterära ambitioner som skiljer sig från de egna som experimentella, och därmed, per automatik pretentiösa. Eller den där anekdoten som jag hörde om Jack Kerouac´s On the road, att den var skriven i ett enda svep under – låt säga bara för att hitta på något – tretton nätter, men att man senare (när då?) hittat ett kassaskåp fullt med trettio tidigare manusutkast för samma bok.

Och så vidare.

Varför bryr jag mig om detta? Om vad författare till verk som inte nämnvärt intresserar mig säger om sina arbetsmetoder? Eller hur någon eller andra mytologiserar sina egna eller andras arbetsmetoder? Det är litteraturen som en tävling och litteraturen som en tävling rymmer förstås både vanföreställningen om att det skulle finnas ett enda sätt att skriva litteratur på, och den fåfänga förhoppningen om att kunna vinna (t.ex. genom att skriva mest), och att detta går att avgöra efter regler som alla har att följa, och att värderingen görs av kloka domare som bara behöver ta fram måttstock och tidtagarur för att kora vinnaren. Idiotiskt. Så. Är. Det. Inte.

Det har möjligen inte så mycket med Den blå tvålen att göra, mer i så fall med renhet att göra, varomkring det dras upp estetiska gränsdragningar, och värderingar: en text med skavanker kan emellanåt värderas högre än en text som bearbetats till full kontroll. De radikala författarskapen förespråkar så orena hållnings som möjligt, låt säga t.e.x. avslöjar författarnamnet som något som gynnar kapitalismen. Jag kan bara konstatera att frågor om just renhet är högst närvarande när jag skriver denna blogg, som emellanåt – för någon som lärt sig att man bör hålla linjerna mellan texten och författarjaget obrutna – känns som ett genant projekt – emellanåt ett obehagligt projekt – ett brott mot en Pynchonsk eller Salingers hållning (som då är den rätta hållningen, ni hör): texten talar för sig, författaren (som person och roll) håller sig i bakgrunden. Ägnar sig inte åt ett sådant babblande som detta, vilket på sätt och vis har att göra med Den blå tvålen, eftersom Danius där pratar om att Stendhal (och de andra hon skriver om i denna bok, Balzac och Flaubert) strävar efter att skriva en sorts icke-litteratur. I Stendhals fall handlade det om att stjäla från dagspressen snarare än låta sig influeras av rent skönlitterära verk. Vilket på sätt och vis på nytt har göra med Jan Guillou eftersom han – efter att i den där artikeln i någon av DN:s Boklördag – efter att ha låtit påskina att det tar så långt tid för andra att skriva är för att de är lata i ett försök att framstå som ödmjuk jämför sig själv med Balzac, som när han dog i 51årsålder minsann skrivit långt mer än vad Guillou själv gjort. Så då, äh… ja. Men frågan om anti-litteratur, eller hur litteraturen om och om omvandlar sig själv, och då emellanåt hamnar i uttryck som först inte uppfattas som litteratur, eller ens är litteratur, måste jag fundera vidare på. 

Key West