Den blå tvålen

Jag vet inte hur många gånger jag ondgjort mig över litteraturvetenskapliga texter. Anledningen är alltid den samma: texten känn som en lång räcka i värsta fall döda iakttagelser, som möjligen tillför kunskap om perifera delar av ett i bästa fall halvt bortglömt författarskap. Som kanske inte med nödvändighet på nytt behöver upptäckas. Eller ett kanoniserat författarskap. Vars kanon inte ytterligare behöver putsas (ursäkta skämtet).

Jag har alltid sett det där som att författaren och litteraturvetaren har en tendens att närma sig litteraturen från olika håll, och jag har som sagt ibland haft svårt att alls begripa det håll litteraturvetaren närmat sig litteraturen på. Jag känner mig alltid mer förlåtande mot författare som gör grejer jag inte begriper mig på, ”var och en blir salig efter sin fason” brukar jag tänka, typ. Man försöker det man kan, efter bristande talang och värsta förmåga, drivkraften kan kvitta, är den grumlig är det inte självklart en nackdel; författaren behöver inte nödvändigt känna sig själv och sin text bäst. Det kan andra få göra (däremot har jag aldrig begripit mig på idiotiska manifest som ska tala om för andra hur de ska eller inte ska skriva – ”Gör din grej och låt andra göra sin”, vill jag då säga).

Men mot litteraturvetaren har jag inte (detta erkänner jag) intagit samma generösa hållning.

Det enda som är bra med att vara halvt obildad är att chansen att man får sina föreställningar omkullkastade är enorm. Vilket hände när jag började läsa Sara Danius Den blå tvålen. I ett slag försvann tvivlet på om en litteraturvetare verkligen kan säga något som kan bli relevant ur en författares perspektiv.

Säkert har det att göra med att Danius bok riktar in sig mot frågeställningar som jag just nu upptas av, och som rör realismen. Danius bok påminner mig om något: att inga litterära ideal är en gång för alla givna. Det jag till vardags går och tänker på som avgörande för att skapa en gestaltande text, eller ja, rentutav, som jag betraktar som ”litteratur” i överförd bemärkelse, såsom det specifika, eller det konkreta, förstås är historiskt konstruerade ideal. Ideal som uppstått i och med realismen som dessförinnan föregicks av idealismen, en upphöjning av det alldagliga, av den stränga formen (alexandrinen) och klassiska ideal m.m. Koppla samman fakta på rätt sätt och något blir synlig. Intet ont skall mer sägas om litteraturhistorikern (vad gäller litteraturvetenskapen vill jag dock fundera lite, ordkombinationen rymmer en paradox som jag fortfarande inte blivit riktigt klok på, litteratur-vetenskap, men det är ett annat inlägg).

Den blå tvålen blottlägger något för mig som jag inte riktigt sett tidigare. Det har att göra med de motsägelser realismen som genre rymmer (och nu får ni mina ord inte Danius). En ren avbildning förmår förstås aldrig skildra ”livet som det är”; hur många konkreta detaljer Balzac än hopar (hon skriver om Balzac, Stendhal, Flaubert, författare som jag ännu bara läst i ringa utsträckning, eller inte alls) i jakten på att spegla verkligheten är det förstås något han inte kommer åt, vilket i förlängningen enligt Sara Danius läsning av Adornos läsning av Balzac blir just det sätt han lyckas med sitt projekt på. Alltså att återge processer som är specifika för den samtid han skriver om. 

Realismens paradox (själva knutpunkten) är att den både vill spegla och simulera verkligheten, och det går ju inte riktigt att göra samtidigt, och det är här genre börjar bli intressant, blottar en punkt som det kan vara värt att stirra lite på. Att gå tillbaka till rentutav.

”Det som ger 1800-talsrealismen en särprägel är just att den är efterbildande, vilket antas vara det samma som passivt speglande. Det brukar sällan vara en bra sak. I regel förs den ”mimetiska” romanen på tal när man vill skapa en kontrast till en annan, föregivet mer raffinerad berättelsekonst, vilket ofta betyder den modernistiska romanen. Med mimesis menar man då en naiv framställning, som när något återkastas i en spegel. Realismen antas bygga på en oskuldsfull tilltro till språkets betecknande förmåga. 1800-talsrealismen blir en i det närmaste oreflekterad konst, medan 1900-talsmodernismen tvärtom är en självreflekterande och därför mer sofistikerad konst. Realismen är kusinen från landet, modernismen den ironiske självmedvetne, ibland till och med nihilistiske stadsbon. Det är ett vida spritt synsätt. Problemet är bara att det är styrt av en dold modell. Teorin främjar möjligen förståelsen av modernismen, men inte av realismen.”

Sara Danius, Den blå tvålen, s 2111

Och det kan jag citera för det är ungefär så långt jag kommit i min läsning av Den blå tvålen. Och det finns mer tankar om detta, men det får jag återkomma till.

 

Miami 2014-01-20