Stipendium!

Blev just varse att jag tilldelats Göteborgs Stads författarstipendium. Som alltid när den här sortens saker händer känns det som att man räddats från (det ekonomiska) stupet. Nåja, riktigt så illa är det kanske inte, men för en frilansare är det extremt svårt att få ihop ekonomin. 

Utrensning

Mitt skrivande har alltid genererat en massa papper. Först det jag skriver för hand, och sedan utskrifterna av samma text efter att jag skrivit in den (och ändrat i den). Och sedan nästa version, som ibland också skrivs för hand och skrivs in (och ändras). Efter arbetet med den senast romanen har jag haft bokhyllan fylld av utkast i olika versionen och inte riktigt velat skilja mig från denna hög – inte minst för att det representerar alla timmar av arbete. Eller kanske mest därför. Allting finns förstås också på datorn. Förutom det som är handskrivet och ändringar jag gjort för hand. Men så bestämde jag mig: jag skiter i att spara det, och fyllde den här kassen: 

När det väl var gjort, bestämde jag mig för att också göra mig av med det jag sparat efter Sjärnpalatset (som länge hette "Svarta skalbaggar" – en titel som jag tyckte lät cool men också var lite korkad).

Sedan, när jag städade vidare i förrådet, visade det sig att jag inte fått med allt. Och lyckades fylla ytterligare en låda förutom de två som redan åkt till tippen:

Säkert var det där inte bara rester av Stjärnpalatset, men ändå texter som jag skrivit och glömt. Bara B-uppsatsen i idéhistoria sparade jag. Varför har jag egentligen haft kvar alla de här utkasten? Det mesta finns ju dessutom digitalt. Antagligen har jag tänkt att jag ska gå tillbaka och leta efter spår att följa upp. Och förstås skulle det väl gå att följa en arbetsprocess här, men ärligt talat: låt oss bespara forskningen det! Men förutom att de här lådorna säger något om alla timmar som gått in i skrivandet, tror jag också att det säger något om min arbetsprocess: den producerar för mycket spill. Kanske behöver det vara så. Men jag vill gärna reflektera över min arbetsprocess och tänker att det kanske skulle vara mer effektivt om jag inte producerade lika mycket text, eftersom det skulle bli färre papper att hantera. Lättare att få en överblick. Skriva klart och sedan fortsätta framåt. Istället för att rusa på framåt och återvända för att upptäcka nya spår  som måste skrivas och som genererar ny text och nya papper, för att till slut åstadkomma dessa drivor av text. Som jag förstås aldrig skulle ha satt mig ned och gått igenom, eftersom jag har gott om idéer till nya texter och berättelser som måste skrivas och inte behöver gå tillbaka här och leta.

En ny roman 2017

En ny roman är antagen, utkommer på Norstedts 2017, jan-feb. Arbetstiteln är "Ett akademiskt nederlag" – vi får se om den titeln kommer att kvarstå när boken ligger för tryck. Om Ta skada kretsade runt en person som saknade ett språk att värja sig mot världen med, har huvudpersonen – som är doktorand – den här gången gott om idéer och tankar om varför han gör det han gör, och varför det blir som det blir. Det blir inte alltid så mycket bättre för det. Just nu inväntar jag kommenterar från några bra läsare, innan jag bearbetar den ytterligare. Efter sommaren ska manuset in till förlaget och bearbetas av redaktören.  

Ny text, på Galleri Box

Just nu är jag aktuell med en text till en utställning på Galleri Box. Utställningen är öppen till den 20:e december. Här finns texten och mer info om utställningen.  

Jag har vid ett eller par tillfällen tidigare medverkat på konstutställningar. Det hör inte till det vanliga, men det är alltid roligt att göra något annat än vanligt. 

Sluta omedelbart att ge pengar till barn och ungas läsande!

Under de gångna dagarna är det många som har vittnat om kulturtidskrifternas värde, både på ett personligt och samhälleligt plan. Också jag är en av alla dem som närmat mig kultursfären och författarskap så att säga utifrån, utan något medfött kulturellt kapital. På biblioteket i Arboga kunde jag läsa BLM och 10Tal (Då 90Tal), och senare – när jag började skriva – bli refuserad av dem, BLM och Glänta. Dit jag skickade alster som aldrig fick något svar, de liksom försvann där ute i något stort, okänt håll, men det var uppenbart att det fanns en värld där ute som brydde sig om prosa och lyrik och jag ville gärna vara en del av den. Och så till slut bröt jag på något sätt igenom – Peqoud tog in en novell, och därefter också BLM. Eller om det var tvärtom. Jag gick på folkhögskola då (en institution som betytt lika mycket för min orientering i världen som kulturtidskrifterna) och det tog många år innan jag kunde debutera som författare, men ändå, det väckte ändå hoppet om att en dag kunna bli en publicerad författare.

När jag gick på Litterär gestaltning strax efter millennieskiftet bjöd dåvarande redaktören för Ord&Bild Annika Rut Persson in några av oss elever på utbildningen för att samarbeta med konstnärer som gick Fri konst. Det blev min första publicerade text i tidskriften. Några år senare engagerades jag ideellt i Ord&Bild, fick arbeta en tid som dess redaktionssekreterare och därefter – under 2009 till och med 2013 – fick jag förtroendet att bli dess redaktör. Se där, bildungsromanen som blogg.

Självklart vill jag att vi ska fostra nya generationer av läsare, och skälen är många. För vad läsandet i sig ger, för den sociala rörligheten i samhället, för att vi ska få ett samhälle där människor bättre ska kunna tänka runt de politiska idéer som formar deras vardag, och där de dummaste idéerna förpassas till historien.

När tidskriftsstödet nu slaktas ställs det mot satsningar på barn och ungas läsande. Inledningsvis uttryckt med att man inte vill stödja ” vuxna intellektuellas läsning.”

Om man å ena sidan vill satsa pengar på att barn och unga ska bli mer kvalificerade som läsare, och å andra sidan uttrycker ett förakt för vuxna som intresserar sig för komplexa texter, går saker och ting inte riktigt ihop.

Att satsa på barn och ungas läsande i ett sådant samhälle är inte samhällsekonomiskt försvarbart. Då tar man inte hand om sin investering. Om all litteratur och alla tidskrifter enbart ska produceras med hjälp av ”den fria marknaden” räcker det ju att barnen kan stava sig igenom vad som står på baksidan av ett mjölkpaket. Någon mer avancerad litteratur kommer vi ändå inte ha att visa upp.

 

Pang – där dog kulturtidskriften!

Att dagstidningar har fått läggas ned och slås ihop har på ett avgörande sätt förändrat kulturklimatet. Ett stort antal kultursidor har försvunnit, eller reducerats. När jag pratade med min förläggare idag säger han att han för första gången gett ut böcker som inte fått en enda recension. Och då är han förläggare på ett stort förlag. Han berättar också att kultursidornas skribenter har slutat klaga på förlagen över att de översätter för lite litteratur, eftersom de vet att de ändå inte kommer att recensera dessa böcker.

Hittills har det varit en tröst att kunna påminna sig om att det finns kulturtidskrifter, där litteraturen kan fortsätta odlas, idéerna brytas. 

Tills idag. Då det meddelas att anslaget till kulturtidskrifterna ska skäras ned med 15 miljoner kronor

Förra året delades det ut 19 miljoner i produktionsstöd. Hela listan över vilka tidskrifter som får detta stöd och hur mycket går att se här. Det handlar om ca 90 tidskrifter. 

Det är mycket riktigt som Siri Reuterstrand, ordförande för Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter, säger att det kommer att drabba de tidskrifter som får mest hårdast. De har haft möjlighet att bygga upp ett uns av professionalitet i sin verksamhet. Någon får kanske en liten lön, skribenterna får kanske en symbolisk ersättning för sina texter. Man har något fler prenumeranter och en lite högre kostnad för distribution och tryck. Man har ett kontor. Man har kanske till och med haft råd att köpa en extern hårddisk till sin begagnade dator. Annars är detta ett hav av ideellt arbete, också hos de tidskrifter som alltså har lyxen att ha en deltidstjänst motsvarande 50-100% eller liknande. 

De tidskrifter som får mest stöd får mellan 575 000 - 725 000 kronor. Bland de som får ett mellanstort bidrag är det sällan någon som alls får betalt, vare sig för text, eller redigering av text. Ofta väljer man då att lägga pengarna på annat, tryck och att kanske arrangera kvällar för att samla de som är intresserade av tidskriftens inriktning. 

Kulturutskottet, med ordförande Kill Bill (förlåt, Per Bill), vill framställa det som att man här kommer med ett kraftigt initiativ till att effektivisera distributionen; tidskrifterna ska helt enkelt bli digitala, och nu citerar jag ur artikeln i DN: "Utskottet vill peka på den möjlighet till ökad tillgänglighet och därmed bättre möjlighet att nå fler läsare samt till minskade kostnader, bl.a. för distribution, som elektroniskt utgivna tidskrifter innebär."

Okej, låt oss gör ett (måhända grovt) räkneexempel. 

Ponera att tidskrift har en årsomsättning på 1.1 miljon kronor (vi pratar alltså om en kulturtidskrift som är hyfsat stor).

Ponera att tidskriften får 650 000 kronor från Kulturrådet.

Resten av inkomsten kommer alltså från prenumeration, låt säga 300 000, resten kommer från olika projektbidrag, eller stipendier, och en liten slant kommer från annonser. Men det är inte så många som är intresserade av att annonsera i en tidskrift som inte har särskilt stor läsekrets. 

En del av tidskrifterna har lättare att få annonspengar än andra, andra har kanske ett förlag, eller någon förening i ryggen, men det här är inte någon bransch där det finns särskilt många kapitalstarka ägare. 

Vi tar nu bort 75% av produktionsbidraget från Statens kulturråd. Vi har då 162 500 kvar. 

Vi har alltså en omsättning på 1.1 miljon. Vi har inget överskott (du skämtar, överskott?). I själva verket har vi ett underskott på 30.000 tusen från förra året, men vi lämnar det därhän så länge.

Vi har alltså samma utgifter som förut, men inkomsterna är halverade. 

Vad gör vi? 

Ingen får lön. Lokalen sägs upp. Datorerna stuvas in i redaktörens sovrum, men det går fortfarande att trycka och distribuera en tidskrift. 

Det är bara det att den nu helt och hållet måste göras på ideell basis – men för all del – så arbetar redan de flesta av tidskrifterna. Inget att gnälla över. Men det säger sig ju också självt att det under de förhållandena inte längre går att göra samma tidskrift. Och KURs bedömningar ska göras utifrån kvaliteten på tidskriften, och därför sänk de där 162 500 ytterligare följande år eftersom det inte har varit möjligt att upprätthålla samma standard på innehållet. När alla ska ge bidrag gratis, till och med utan den där symboliska tusenlappen som kanske ändå betydde något för den som skrev, blir det knepigt att få till bra bidrag.

ELLER. Vi behåller lokalen, har lite lön kvar (tjänsten på 80% blir 20%), och gör istället en "digital" upplaga. Prånglar ut rubbet på nätet med andra ord. Några hundratusen används till att skapa en ny fräsig hemsida. 

Då är det väl distribution och tryck löst? Alla hittar hemsidan liksom automatiskt? 

Men prenumeranterna då?

Hur stor är betalningsviljan på nätet? 

Låt oss uppskatta den till ca: 0

Där försvann alltså intäkterna på 300 000 som kom från prenumeranterna. Men visst det finns fortfarande en sådär 150 000 att sätta sprätt på. Eller ja, eftersom det ändå krävs viss teknisk kompetens – och det är inte det man har som mest på en kulturtidskrift – gör det ju inte det, eftersom någon måste få betalt för att underhålla hemsidan. Eller göra en digital sättning, ifall det nu är någon sorts pdf man istället bestämt sig för att göra. 

Kvar finns alltså 0 kronor att göra tidskrift för. 

På något sätt känns det lite befriande. Jag vet inte varför, man har liksom inget mer att förlora. Men förmodligen beror den lilla känslan av hopp som jag just nu känner mer på att jag druckit två glas vin medan jag skrivit detta, sprit har ju en tendens att göra en lite mer bekymmerslös. 

Om innehållet tänker jag inte säga någonting just nu. Alltså om vad tidskrifterna bidrar med till kulturen. Det är för smärtsamt, men jag tycker att man kan läsa vad Birgitta Wallin säger i den här artikeln. Att börja yra om demokrati och kulturens egenvärde är väl mest fånigt va?

Kulturministern har en plan för att stoppa detta läser jag — att vinna valet. Det är ju bra, typ, men även om det nu skulle hända, att den tänkta budgeten kan läggas till våren, är det risk att det är för sent. Det går snabbare att slå sönder en struktur än att bygga upp den. 

Och så kan man ta en sista titt på den här listan. Om det sker en neddragning på 15 miljoner av produktionsstödet till kulturtidskrifter, tror jag att vi får vara nöjda om ens hälften av dessa tidskrifter finns kvar om ett halvår. 

Och nu går jag och fyller på mitt vinglas. 

 

Introduktion till världslitteraturen (Reflektion på kvällen).

okej, alltså går jag den här kvällskursen, Introduktion till världslitteraturen. Anledningen till att jag sökte den var väl egentligen vag – en önskan om lite intellektuell stimulans (och mer tid till H på dagis) och så tänkte jag att det skulle ge mig en blick bortom den västerländska kanon, ungefär, läsa "annan" litteratur (det är lika bra att erkänna det). Att det inte skulle handla om att läsa "den bästa litteraturen i hela världen" hade jag nog ändå kopplat. Den blev genast mer intressant när de berättade att det var första gången kursen hålls och att det är en förstudie inför en tänkt master. En av funderingarna som jag gick dit med var om detta begrepp "världslitteraturen" inte egentligen är ett föråldrat begrepp, problematiskt, som det så populärt heter om sådant som tvingar en ett ta ställning till frågor som det kan vara känsligt att ta ställning till i samtiden, såsom t.ex. frågor om representation. Förstås visade det sig att en av kursens utgångspunkter är en reflektion runt detta begrepp, som möjligen är en arbetshypotes – ett ord bättre än något annat? Det handlar i mindre grad om att bryta om den västerländska kanon, men en hel del om att reflektera över hur en kanon alls konstrueras, och vad den gör med litteraturen när den t.ex. reducerar ett verk från att vara litteratur till att bli representant för en kultur. Men framför allt – om jag nu förstått denna kurs rätt – handlar det främst om att följa litteraturs migration över kulturgränser, från ett litterärt kretslopp till ett annat. Ämnet är – som jag nu förstår det – i hög grad litteratursociologiskt. Men det handlar också, i stor utsträckning om litteratur som, tematiskt, tar upp migrationens erfarenheter. Hur den inre länkningen av detta ser ut väntar jag fortfarande på att helt få ihop. Som vi konstaterade sist är det ju många deckare som rör sig mellan de olika kulturella förloppen. Möjligen är detta två fenomen som löper parallellt. En av tiden stora frågor, migration, och hur litteratur rör sig öve globen. Nå återstår om jag blir klokare på saker och ting i morgon. Och detta var alltså skälet till att jag läste Borges. 

 

Pierre Menard, författare till Don Quijote – en irriterad läsning.

På läslistan till den kvällskurs som jag går (Introduktion till världslitteraturen) stod en novell av Borges, ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”; Borges är en av de författare som jag för många år sedan läste flitigt, men som jag den här gången återvände till med viss irritation. Det finns en gräns för hur mycket esoteriskt litterärt nörderi man har tålamod med i ett liv, och just den här novellen får mig särskilt att tänka på odrägligt analyserande av blodfattiga teknikaliteter som inte kan ha särskilt mycket intresse utanför en snäv litteraturvetenskaplig värld. 

Borges högkonservativa fantasivärld är minst sagt udda – här kan en baronessa fungera som garanter för litterära teoriers riktighet, och vissa litterära verk ur den västerländska kanon tillskrivs absoluta, eviga världen, och då är det förstås en poäng att hålla i minnet att Borges inte själv är europé. Och att hålla i huvudet att det är fiktiva världar som skildras (Den pocketbok jag har i handen heter dessutom Fiktioner, utgiven på Bonniers 2007). Även om dess utopi med baronessor och artiklar om ”att berika schackspelet genom att avlägsna en bonde framför ett torn. Menard föreslår, försvarar, diskuterar och förkastar till slut denna idé” som novellen ger uttryck för i mina ögon snarare framstår som en mardrömsvärld, värre än något H P Lovecraft skulle ha kunnat frambesvärja. 

Så här går storyn:  

Pierre Menard ska skriva en ny Don Quijote utan Don Quijote, genom att ”arbeta fram några sidor som sammanföll – ord för ord och rad för rad – med dem som Miguel de Cervantes skrev.” Detta ska uppnås genom två teorier: fullständigt identifikation med författaren – och i kamp med verk som lyfter temat ur ett klassiskt litterärt verk och placerar det i en annan kostym. Kristus på en Boulevard. Hamlet på Wall Street. ”Liksom alla män med god smak avskydde Menard dessa meningslösa maskerader” Projektet tycks alltså vara att skriva en ny version som ser ut som originalet, men som har skrapat av sig en historisk barlast av tolkningar. ”Den enda skillnaden är att filosoferna publicerar mellanleden i sitt arbete i tilltalande band och att jag har beslutat mig för att gör mig av med dem”, lär denne fiktive Menard alltså sagt. Må det vara en litteraturvetares våta dröm? Att vara den första att upptäcka ett av de mest inflytelserika litterära verken någonsin, när det fortfarande är ”enchanted!”?

Menards tillvägagångssätt är analogt med en metafor Stephen King har angående skrivandet: Att han ser det som att han gräver upp ett dinosaurieskelett (romanen) ben för ben, bit för bit. Det litterära verket är alltså något som redan finns där. Sången plockas ur luften. Ett barockt påstående – romaner liknar inte skelett som kan grävas upp ur jorden av vem som helst. Nina Simone och Bob Dylan plockar inte samma sånger ur vinden. Det har Menard förstått, och utbildar sig därför för att vara redo sin uppgift, bland annat genom att glömma Europas historia mellan 1602 till 1918. Det litterära verket finns alltså där, i idévärlden (eller var det nu kan vara), och kan nås av den som närmar sig från rätt håll, och då är det oväsentligt vem det är. Menard eller Cervantes.

Menard har alltså gjort en så gedigen läsning av den kontext som Don Quijote framsprungit ur att han kan utradera den (inom sig) och från sin samtid skriva fram ett 300 år gammalt verk. ”Cervantes var gamma soldat: hans slutsats är förståelig. Men att Don Quijote av Pierre Menard – en man samtidia med La trahison des clercs och Bertrand Russel – återfaller i dessa grumliga sofismer!” 

Hos Borges är det förstås inte soldaten (eller riddaren) utan läsaren som är hjälten. Well, fribiljett rakt in i litteraturvetenskapen?

Men Borges är inte Borges om inte lådan placeras i en låda som placeras i en låda etc.

Den framskrivna texten (Som alltså inte är en kopia utan skriven av Menard) ska också läsas i en kontext; de ord Cervantes skrivs läser berättarjaget i texten som en bokstavlig, ”retorisk hyllning till historien”, medan det Menards formuleringar (som är exakt de samma som Cervantes skrev) tillskrivs en tolkning av historien, ”Menard, samtida med William James, definierar inte historien som utforskning av verkligheten utan som verklighetens ursprung. Den historiska sanning är för honom inte vad som har inträffat; den är vad vi bedömer har inträffat.” Alltså betyder samma passage nästan motsatsen hos Menard, jämfört med Cervantes. Med sin metod, menar textens berättarjag, har Menard skapat ett verktyg som möjliggör förflyttandet av litterära verk över tiden, att de lyfts ur sina tolkningar, skrivs på nytt och inträder i en ny samtid. Texten avslutas: ”Att tillskriva Louis Ferdinand Céline eller James Joyce Kristi Efterföljelse – vore inte det tillräckligt för att gjuta nytt liv i denna torftiga andliga vägledning?”

Och där, någonstans, blir det ändå lite intressant. Trots allt. 

I leksaksaffären

"Någorlunda leksaker" – är inte det lite nedvärderande? frågar jag när jag inser att det är namnet på leksaksaffären där jag just ska betala för den blivande femåringens present. Killen bakom disken förklarar att när hans pappa öppnade butiken sålda han bara begagnade leksaker, och att namnet kommer därav. Jag ändrar mig: – I så fall är det ju ett riktigt bra namn! Vi kommer att prata om kvalitén på leksaker. Innehavaren tycker att det mest är skräp, egentligen, och nu ska Brio lägga ned också, säger han. – Ska du inte sälja mer begagnat då? Det svarar han inte riktigt på, men tycker att de har bättre kvalité på leksakerna i Tyskland. Vilket nog delvis stämmer med vårt intryck från Berlin, att det är lite mer träleksaker, fler ställen med begagnade barnkläder och leksaker (för att inte tala om barnkaféer). Går ut igen, H vill inte sitta i vagnen, det är kväll, och vi går en bit på Linnégatan och sedan var det inte mer.  

Stewe Claeson och apokalypsens folkpartister

Ibland händer det att ett välbekant författarskap framträder i ny oväntad dager. Så skedde när jag läste Komma nära av Stewe Claeson – en av hans bästa i mitt tycke. Huvudpersonen arbetar på en konsultfirma och påpekar att den spaanläggning som ska byggas hotar strandrätten, vilket får honom att hamna i klinch med lokalmakten. Från kommunalpampar, via byggherrar till den devota lokaltidningen. Visst känns komponenterna igen från tidigare böcker, inte minst Nalkas ljuva sommar och De tio tusen tingen (och något vill jag gärna spåra tillbaka till novellerna), men upplägget är genialiskt i sin enkelhet och hur det belyser en mycket stor samhällsförändring.

Men det var då det slog mig. Stewe Claeson är ju mer av dystopisk Science fiction-författare än vad jag någonsin har varit! Här handlar det verkligen om överlevare. Människor går omkring i ett folkhem som slagits i spillror, och när de träffar på några medmänniska – som bär på samma längtans band till folkhemmet som huvudpersonen – är det som att de träffar på de enda överlevarna i någon zombierulle eller postapokalyptisk skildring där 99,69% av befolkningen dött av ett hemskt virus. Apokalypsens ryttare är en folkpartist. Till slut upprättar personerna i romanen en liten överlevarkoloni, till exempel i ett lusthus, där de dricker nubbe och äter knäcke, och härbärgerar den sista spillran av historiskt perspektiv på ett management Sveriges som dött själsdöden.

Stewe Claesons bok kändes som ett oväntat ställe att hitta resonanser av Cormac Mccartys ”Vägen” på, men något säger det säkert om hur de amerikanska influenserna via översättaren Stewe Claeson tagit sig in i författaren Steve Claesons verk.

Om samma stoff hos en amerikansk författare skulle ha genererat dystopisk SF i radioaktiva miljöer, blir det hos Stewe Claeson en skildring av folkhemmet efter (den politiska) atombomben. 

Jobbjobb

Raden "jag har aldrig arbetat så mycket och fått så lite betalt" kommer för mig som om den var min egen, men misstänker starkt att den egentligen (eller en variant av den) kommer från Ola Klippviks dagboksprojekt – en text som jag gillade för dess strävan mot en sorts nollpunkt, och för att det är en så udda utgivning i litteraturlandskapet. Men jag läste aldrig färdigt den, och kunde inte låta bli att undra vad som hänt ifall han använt sitt stoff till att bygga en roman av det. Ibland kan ett verk vara inspirerande trots att man aldrig läst ut det. Vilket får mig att minnas att Staffan Söderblom sa att han, när han skrev Ursinnet, hela tiden hade P O Enquist Nedstörtad ängel bredvid sig, bläddrade i den, läst en rad här och där, utan att i efterhand vara säker på om han läst hela boken eller inte. 

Hur som: idag kom senaste numret av Wespennest där ett utdrag av Ta skada finns, Schaden nehmen, översatt av Stefan Pluschkat. En sorts belöning i alla fall. (Och där finns för övrigt också en intervju med P O Enquist, och bekanta namn som Lotta Lotass och Gunnar D Hansson gör mig sällskap)

Politiseringen av litteraturen

Det förvånade mig lite när Åsa Linderborg problematiserade att den nya kulturministern samtidigt ska fungera som demokratiminister. Egentligen borde det inte förvåna mig eftersom jag ofta tycker att Linderborg är en bra skribent, som kan argumentera för sin åsikt, oavsett om jag håller med om det hon säger eller inte. I det här fallet tycker jag att hon har en stark poäng. Men om jag nu har rätt i det – att Linderborg är en nyanserad skribent – borde ju det som förvånar mig snarare vara varför Aftonbladets kultursidas så ofta publicerar litteraturkritik som läser litteraturen som om den var ett politiskt ställningstagande uttryckt på Facebook, inte i första hand ett litterärt verk. Det senaste exemplet på det är den återkommande frågan till flera skribenter om vem de tror ska få nobelpriset, vem de tycker ska få det och vem de inte tycker ska få det. Särskilt den sista frågan tycks locka till positionering. Det fräna svaret blir gärna: "Ja, i alla fall inte en reaktionär, heterosexuell gubbe som bara skriver om bröst". Typ. Ja, nej, det vore faktiskt bedrövligt om någon fick nobelpriset på grund av de kriterierna. Men på vilket sätt har det över huvud taget med litteratur att göra? 

Nå  - en gissning i sista minuten: Kan det bli Colm Tobiin? 

 

Nobelpris i litteratur i morgon

Det är lika bra att erkänna det: jag kommer att vara en av de som med spänd förväntan inväntar avslöjandet av årets nobelpris i litteratur i morgon. Det avslöjar mig förstås som en mindre cool författare; att bry sig om nobelpriset är förstås inget för den hardcore intellektuelle. Men nobelpriset har, i alla fall för mig, varit ett sätt att upptäcka författarskap som jag dittills inte känt till, eller läst, te.x. Imre Kertész och Herta Müller. Svetlana Aleksijevitj och Ngũgĩ wa Thiong'o är förstås bra förhandstips. Läste Bön för Tjernobyl för några år sedan och blev tagen, både av skildringen och greppet. Murakami tror jag inte ett dugg på. Förra året var ett populärt val, så kanske finns det anledning att hoppas på ett mindre bekant namn i år. Inte mig emot. 

 

Uppdatering den 9 oktober: Precis så här ilsken på nobelpriset ska man förstås egentligen vara, som Eskil Fagerström. Men nu ska jag bänka mig framför teven och se om jag blir överraskad. Och väl vara tacksam över att jag slipper vara grinig och slava på en kulturredaktion och tvingas snabbpumpa nio sidor text om vem det nu än blir. 

Tillbaka till Keeler

Tillbaka till Keeler om det ska bli någon ordning på den här romanen.

bild.JPG

Alice Bah Kuhnke

Jag har inget att säga om vår nya kulturminister i sig, ännu. Det allmänna omdömet tycks vara att hon är en mycket kompetent person, men att ingen riktigt vet vart hon står kulturpolitiskt. Däremot kom valet av Kuhnke mig att tänka på en diskussion som jag hade under en festlig tillställning i helgen (hej läsare Tormod), där en person som är långt mer insatt i politiken än jag, bland annat menade att FI lyckats kidnappa den antirasistiska rörelsen och fått det att framstå som att det är de som uppfunnit den. När det i själva verket är en kamp som pågått länge inom vänster. Med reservation för missförstånd och allmänt dryckenskap. Poängen var inte exakt vad som sades, utan att det slog mig (jag vet, jag är trögtänkt) att det spelar mycket liten roll vad de olika partiernas förslag och politik ser ut i detalj, eller hur den egentligen ser ut när den bedrivs, när så många idag röstar på ett symboliskt plan. Jag är övertygad om att många som röstar på SD röstar mot samhällsproblem som en mer vänsterinriktad politik skulle lösa. Men de röstar inte vänster, säkert av många olika anledningar, ett av dem är säkert vänsterspöket, ett annat att man inte tar sig tid att sätta sig in i poltiken. En insatt väljare ser diskrepansen mellan symbol och sakpolitik, vilket blir frustrerande (och nu menar jag inte att jag är den mer insatte, snarare syftar jag på den person som jag diskutera med under festen). Men det hindrar inte att så många röstar på ett symboliskt plan, och att det också är detta plan som gör att så många känner hopp p.g.a av FI, andra av SD. Valet av Kuhnke, tänker jag, väcker uppmärksamhet av samma anledning: hon representerar något oväntat (nytänkande). Hon är kvinna. Hon är inte vit. Hon är, vad jag förstår, kunnig inom jämställdhetsområdet och har stor chans att gå hem hos FI:s väljare. Hon är en omtyckt programledare. Det säger ingenting om vad hon kommer bedriva för kulturpolitik. Men en viktig symbolgest är vunnen för S+MP. Jag tänker att alliansen försökte sig på en liknande symbolgest när de tillsatte Stegö Chilo; något som säkert blivit mer än en symbol ifall hon inte fått avgå strax efter. Att det är just den här posten de mer tydligt profilerade offentliga personerna (tänker nu även på Pagrotsky) är antagligen inte en slump. Att det är här man är beredd att ta ut svängarna. Det säger inte enbart något positivt om vilken tyngd man lägger på kulturfrågorna, däremot att man ser dem som ett starkt symbolområde. 

Grävskopor

En uppenbar nackdel med att ha sin arbetsplats i ett område som håller på att gentrifieras med bostadsrätter: grävskopor. De är alldeles bakom min vägg, skrivbordet skakar, golvet vibrerar. Får satsa på att lyssna på musik idag. Jag ser att de har nått ned till blåleran och hoppas att de följer den gamla arbetsveckans praxis och slutar tidigt idag, eftersom det är fredag.

1 timme

Vad som är möjligt att hinna med under den timme ett barn sover på en förmiddag: skriva ett halvt kapitel i ett barnboksprojekt som masar sig fram över sidorna. Förra veckan hade jag första samtalet med förläggaren om romanprojektet, och på fredag ska jag på allvar börja styra upp manuset. Igen. Vad som också är möjligt på 1 timme är att ha 2 möten på bokmässan, och se det som sitt årsbesök där. Det ena ledde fram till att jag får lite hjälp av kollegan Valle Wigers med researchen inför den nya romanen. Det andra att jag hann träffa "min" översättare, som berättade om ett möte han haft med ett tyskt förlag som visar intresse för Ta skada; hoppas på att de ska nappa – både på romanen och översättaren. Ett utdrag av Ta skada kommer i den österrikiska tidskriften Wespennest i november, vilket jag ser fram emot. En motsvarighet till Ord&Bild om man så vill. Och för den delen är till slut mina efterträdare på plats på tidskriften, Ann Ighe och Patricia Lorenzoni. Det ska bli intressant att se i vilken riktning de tar den. Ibland drömmer jag om att ha hand om en renodlad litteraturtidskrift igen; någon variant av den anspråkslösa jmm som vi gjorde ett tag. Mats Kolmisoppi, Øystein Mentzoni och undertecknad. Nu är det dags att väcka barnet.

Fyra dagar efter valet

Det känns som att den värsta bedrövelsen har släppt över valresultatet. Jag tror att det mest produktiva sätt att betrakta valutgången är att se det som ett uttryck för missnöje, vars legitimitet i sig inte går att avvisa, även om det får konsekvenser som inte kommer att lindra den anledning som ligger till grund för detta missnöje. Å ena sidan. Å andra sidan: det betyder också att det finns politiska skiljelinjer, i synen på hur pengar ska fördelas, och vilket samhälle människor vill att vi ska leva i som blir allt mer synliga. I det svåra parlamentariska läget tror jag mig se att det kan uppstå bra saker: Björklund pratade igår i Aktuellt att det är en rödgrön regering som röstats fram, och man därför går i opposition. Samtidigt vägrar Sjöstedt vara med och ta fram budgeten, och kommer istället att förhandla mot en färdig budget. Det gör att alltså börjar uppstå olika sorters opposition. En mittenregering, utan riktig opposition på någon av sidorna, skulle inte göra läget bättre. På längre sikt. Alla röster för Sd är ju inte röster FÖR Sd, utan mot allting annat. Det är mycket möjligt att eventuellt nyval skulle stödja Sd, men det är inte självklart. Särskilt svårt blir det nog att locka de där som aldrig röstat tidigare till urnorna en gång till. Däremot utesluter jag inte med samma säkerhet som Björklund att Sd inte kommer att rösta på alliansens budget, om de lägger en sådan. De leds ju trots allt av en gambler. 

Två dagar efter valet

Två dagar efter valet känns det politiska läget fortfarande mycket nedslående. Det är dystert att så många väljer att visa sitt missnöje med politiken genom att rösta på ett parti med rötter i Vit makt-miljö och BSS, grundat av nazister. Att välja att stänga ute Expressen från sin valvaka är bara ett exempel på hur partiet kommer att agera i förhållande till en öppen demokratisk offentlighet (se Gabriel Byströms krönika nedan). Om den nya regeringen inte kommer att kunna driva igenom en annan poltik, än den som under åtta år fortsatt skapa större klyftor, behöver SD bara stå bredvid och peka finger och säga: "Titta så dåligt de etablerade partierna hanterar det här." Och då och då av taktiska skäl se till att ställa sig i vägen för förslag som har potential att skapa en jämnare ekonomisk fördelning i landet. Vilket i förlängningen skulle kunna förändra situationen till det bättre för dem som upplever sig ställda utanför samhället. En av de största paradoxerna, som jag ser det, med att rösta på SD på grund av missnöje med de etablerade partierna, är att det inte finns något parti som är mer hycklande än SD. Att å ena sidan tala om "nolltollerans mot rasism", och samtidigt gå till val på att ställa grupper mot varandra (som leder till bisarra förslag som det här.). Och som sagt: de åsikter som partiet har offentligt och som en stor del av deras medlemmar har skiljer sig kraftigt åt. Men visst, även om en SD-väljare inte brytt sig om att sätta sig in i partiets politik – och blundar för den uppenbara lögnen – ger ju deras missnöje stor utdelning: allt de behöver göra är att stödja SD och iaktta hur "etablissemanget" (som de ser det) upprörs. De måste ju kännas som att du faktiskt utövar makt, trots att den politik som skapas på det sättet inte kommer att gynna dig (Här tycker jag att Elise Karlsson gör en bra analys om möjligheten att diskutera runt dessa frågor, också Mattias Hagberg har skrivit om hur det är omöjligt att resonera med ett parti som ersätter fakta med "hur det känns") . Det är som att se ett barn framför sig som står och petar i en myrstack. Du förstår något som det har tagit lång tid för andra att bygga upp, men det är roligt att se hur myrorna rusar omkring i stacken och försöker rädda det som räddas kan. Frågan är väl bara vad som händer den dag alla dessa missnöjda människor blir missnöjda med SD. 

 

Agent

Är på väg att skriva kontrakt med en litterär agent. Stefan Pluschkat har gjort en fin översättning av Ta skada till tyska och i november kommer ett utdrag ur romanen i den österrikiska tidskriften Wespennest (en tidskrift av samma sort som Ord&Bild). Förhoppningen är att Gudrun Hebel nu ska kunna intressera ett tysk förlag att publicera hela romanen. Hon kommer även att arbeta på att få den spridd i andra länder. Känns ovant att arbeta på det här sättet – men Hebel uttrycker stark tro på romanen, så det känns förhoppningsfullt. Hur som helst finns det nu i alla fall en möjlighet nu att romanen (och kanske även Stjärnpalatset) blir utgiven på fler språk. Funderar just nu på vad det innebär för skrivandet i sig, tanken på att skriva för en publik som inte enbart finns i Sverige (även om den inte skulle vara särskilt mycket större) och uppskattar tanken på att mina böcker skulle kunna hamna i andra länders litterära kontexter; det känns som att det skulle öppna upp något – att veta att jag inte är för evigt låst vid den position i det litterära landskapet som tilldelats mig.